Författare: Lars-Åke Redéen

En blandad kompott av diverse händelser krympte båtlivet till alltför få övernattningar i år. Busväder när vi skulle ut, hustruns stukade fot, barn som flyttade in i nyköpta hus, en försenad motorinstallation, bevakning av barnbarn och umgänge med landkrabbor. Förhoppningsvis kommer det inte två sådana år på raken.

En ljusglimt har varit Båtlivs läsarundersökning som redovisas på annan plats. Uppenbarligen gillar verkligen de flesta av våra läsare vår tidning. Det förpliktigar och vi lovar att vara rädda om er.

Jag läser att Transortstyrelsen har uttalat sig i toatömningsfrågan. Av drygt 700 000 svenska båtar har bara cirka 35 000 toalett ombord och det har nog varit för mycket fokus på båtar med toalett ombord, säger Lina Petersson. Myndigheten vill istället fokusera mer på hur besättningarna på mindre båtar tar hand om sitt urinavfall. Någon form av uppsamlingskärl som passar för både män och kvinnor kan mycket väl bli ett krav framöver. Det ligger nog nära till hands att också förbjuda badande att kissa i vattnet, något som inte är så ovanligt.

Betydligt roligare var att läsa en stor debattartikel i Göteborgsposten 13 augusti, skriven av Kerstin Johannesson, professor i ekologi och Stefan Edman, biolog och tidigare skribent i Båtliv. Rubriken var ”Västerhavet betydligt friskare än många tror”.

Budskapet är att omfattande miljöåtgärder har gjorts de senaste 60 åren. Vi lever inte som man gjorde på den tiden, en ständigt pågående biologisk evolution som leder till anpassning till nya villkor och allas insikt om att fortsätta att jobba för miljön eftersom det finns många hot kvar mot kusthaven, till exempel mikroplaster, uppvärmning, försurning och förkrympta bestånd av matfisk. Båtlivets inverkan på havsmiljön nämndes inte med ett enda ord.

I den nyutgivna boken om Kustbevakningen (recenseras på sidan XX) delas det ut rejäla råsopar från en och annan. Trafiksäkerhetschefen på Motorförarnas Helnykterhetsförbund är mycket tydlig med vilket gäng som driver frågan om att avskaffa promillelagen till sjöss. Han hävdar att alkoholliberalerna på sjön är ett gäng halvalkoholiserade gubbar i kändissvängen och lyssnar därför hellre på en professor i sjörätt än på någon skådespelare.

Det som berör mest i boken är tyvärr beskrivningen om hur myndigheten Kustbevakningen fungerar. Säkert krävs kraftfulla politiska ingrepp för att återställa allmänhetens förtroende. Att bara byta chef är dock ingen långsiktig lösning.

Till sist har jag hittat ådran som sent i livet fick mig att kasta loss och uppleva båtlivet. Den 9 augusti 1845 lämnade korvetten Carlskrona Karlskrona i laber SV vind. Ombord fanns en besättning på 131 man med målet att så småningom angöra St Barthelemy, då en svensk provins, för att bland annat överlämna lavetter för de artillerikanoner som ingick i öns försvar. Carlskrona ankrade upp på redden 2 mars 1846 och skulle sedan återvända till Sverige via Havanna en månad senare.

Ett par dagar innan avresan nämnde öns guvernör för fartygschefen att han behövde en artilleriofficer för sina kanoner. Fartygschefen ställde upp sin besättning och frågade om det fanns någon frivillig, varpå en man räckte upp handen och anmälde sitt intresse. Det var sekundlöjtnanten Arvid Afzelius. Han hade också under den månaden hunnit förälska sig i guvernörens dotter, så beslutet var säkert en kombination av både mod och hjärtats röst. På vägen hem till Sverige hamnade fartyget i en svår orkan utanför Florida och gick under och endast 17 överlevande kunde återvända hem. Det var den största fredstida katastrofen för den svenska örlogsflottan under 1800-talet.

Denne Arvid var min farfars farbror och han flyttade så småningom tillbaka till Sverige, gifte sig med dottern och fick både barn och barnbarn. Han är den ende, vad jag vet, som har en marin ådra i släkten och vilken lycka att han valde bort orkanen utanför Florida.