En av mina idoler är ett stort original som heter Sven Yrvind.

Han har seglat ensam på världshaven i mer än ett halvt sekel, alltid i mycket små båtar. Han har konstruerat båt efter båt, funderat ut nya lösningar, ändrat sig, gjort om, prövat och förkastat och byggt vidare för att hitta den ideala segelfarkosten.

Yrvind är snart 80 år, men håller igång som få av dagens 20-åringar. Han är renlevnadsman och enstöring, han ogillar bekvämlighet, men älskar fysiskt arbete och anser bestämt att lyckan finns i det enkla; ”det är inte hur det är, det är hur man tar det”.

Han har på egen hand studerat matematik och fysik och skeppsbyggnadskonst och mängder med nautika. För 20 år sedan uppfann han en förbluffande enkel sextant som väger tre gram och lovordades av brittiska The Royal Institute of Navigation.

För några år sedan satsade han all energi på att bygga en tremetersbåt för att segla jorden runt. Yrvind har skrivit flera böcker om sitt liv och om sina seglatser. De rekommenderas för varje sjöman, proffs eller amatör. I ett nytt häfte förklarar han varför han gav upp tremetersprojektet.

Han kom nämligen på sig själv med att vilja vinna en tävling, kanske för att trygga sin ålderdom – bekvämlighet! Och efter tre års arbete tog han fram tigersågen och högg upp tremetersbåten, projektet han alltmer börjat tvivla på.

Nu har han byggt en något större farkost, Exlex. Han kallar den lågenergibåt. Ingen köl, fyra kvadratmeter loggertsegel. (Ni som är specialintresserade kan läsa hans resonemang om Froudetal, stabilitet och riskminimering). Det latinskt klingande namnet Exlex antyder att båten inte följer lagen. Rebellen Yrvind har nämligen retat upp sig på EU:s direktiv för fritidsbåtar, som till och med enligt den svenska Transportstyrelsen ”påverkats av marknadsekonomiska omständigheter”. Enligt direktivet ska oceangående båtar klara åtta Beaufort (17 m/s). Storm, orkan och våldsam sjö undantas uttryckligen från kraven.

Enligt Yrvind är stora båtar farliga, men små båtar – om de är rätt byggda – säkra. De stora båtarna utsätts för stora krafter, det gör inte de små. Blir det storm så spänner Yrvind fast sig i ett säkerhetsbälte i den ytterst minimala, men ”mysiga kajutan”.

Våren 2018 ska Exlex seglas till Nya Zeeland, nonstop, från Dingle i Irland till antipoden Dunedin. (Yrvind kollade på en jordglob). De 15 200 sjömilen ska avverkas på 300 dagar.

Provianten kommer att bestå av sardiner och müsli. ”Riskerna”, skriver Yrvind, ”att bli uppäten av hungriga hajar, få huvudet avskuret av besvikna pirater eller krossas mot väldiga isberg finns, men är små jämfört med vad jag dagligen utsätts för här hemma”.

Följande text är en riktig skitartikel.
Nyfiken på varför?
Fortsätt läsa. Det handlar nämligen om båttoaletter.

Låt oss börja med mannen som håller till i Stockholms norra skärgård. Han beställde en ny aluminiumbåt från Viggo i Öregrund för en tid sedan, och hämtade den nyligen från varvet. All tänkbar utrustning och lull lull för fiske. Samt – en pissoar! I en åtta meter lång båt!

”Jag hade läst att många män över 60 ramlar i det kalla vattnet när de ska pinka”, berättar mannen vars namn jag lovat att undanhålla läsarna. ”Och”, fortsatte han, ”sedan kommer de inte upp igen. Jag vill inte sluta mina dagar på det viset”.

Nej, det är ingen porslinspissoar varvet monterat. Det är en svetsad låda som är nedsänkt i skarndäcket, mellan hytten och den kortade sidotoften, så att man kan stå bekvämt och hålla ena handen i relingsräcket samtidigt som man pinkar.

Som pricken över i har mannen kopplat sjövattenpumpen till två munstycken som ska spola pissoaren ren efter användning.

”Det krävdes en del övertalning innan varvet gick med på att göra allt det där”, berättar mannen nöjt. På min fråga om arrangemanget fungerar även för grövre toalettbestyr svarar han: ”Nja, då skulle det krävas större diameter på utloppsröret, och det är inte aktuellt”.

Inte lagligt heller, eftersom lagen om åtgärder mot förorening från fartyg även gäller fritidsbåtar sedan 1 april 2015. Det är ju numera förbjudet att tömma svartvattentankar i sjön.

Själv har jag haft toalett i några större båtar. De har mest varit till besvär, med tömning, frysrisk och odörer. Det bästa och mest idiotsäkra är att ha en hink ombord. Den vill passagerarna ogärna använda, så de håller sig helst tills man förtöjt.

Men för den som insisterar finns det många sorters marina avträden att välja på. Allt ifrån spoltoaletter till kemburkar och torrmuggar och komposteringsanordningar med begränsad kapacitet.

Den som vill lyxa till det kan köpa Tecmas X-light i kolfiber. Priserna på denna särdeles exklusiva toalettstol varierar mellan 60 000 och 120 000 kronor, beroende på vilken nätsajt man väljer att handla på.

Och den som är historiskt intresserad kan forska vidare på nätet om Adolf Hitlers egen båttoalett. Den var monterad i nazitysklands statsfartyg Aviso Grille. Efter kriget ägdes skeppet en period av Kung Farouk av Egypten. Slutligen hamnade Hitler-toaletten som landmugg på en bilverkstad i New Jersey. En ny ägare till bilverkstaden påstås för ett par år sedan ha sålt porslinsstolen till ett brittiskt tv-program som veterligen inte sänt något inslag om rariteten.

Med bergstoppar som ligger på nästan 9 000 meter över havet är Nepal knappast ett land man förknippar med båtar eller båtliv.

Men skenet bedrar. I alla fall lite grann.

Här finns sjöar och floder och flytetyg av många slag, allt från trampbåtar på sjöarna för besökare, till enkla motorbåtar, spetsgattade roddbåtar och farkoster som påminner om urholkade stockar.

Turistindustrin ordnar med forsfärder i gummibåtar eller på flottar. Och bland de tusentals människor som bor på ön Srilanka i Saptakoshi-floden transporteras en del regelbundet till lokala marknader i större, flatbottnade roddbåtar.

Senast i september förra året försvann fem människor när en sådan båt kapsejsade. 37 räddades av sju andra båtar som kom till platsen. Båten hade lov att ta 25 människor, 42 blev för många.

Förra året skänkte den amerikanska regeringen två 32 fots flodbåtar med Yanmar-motorer och Hamilton-jetar till den nepalesiska armén, just för sådana räddningsuppdrag.

Det rinner inte bara smältvatten i floderna, de kan svämma över och svepa med sig hela hus när monsunen sätter in under sommarhalvåret.

Jag är alltså i skrivande stund i landets huvudstad Katmandu, på uppdrag för TV3 och SOS barnbyar. Efter jordbävningen för ett par år sedan har de föräldralösa gatubarnen blivit fler och än mer utlämnade.

Statistiken i landet är bristfällig, men under året 2010–2011 drunknade minst 194 personer, vara hälften barn. De flesta i samband med bad eller när de skulle simma över floder, men många av olyckorna var förknippade med båtfärder.

Lokala myndigheter försöker tvinga båtförarna att förse sina passagerare med flytvästar, men det fungerar inte i praktiken.

Jag har frågat våra tolkar hur det går för den nepalesiska flottan, men de bara skrattar. Den finns ju inte. Katmanduborna är inga beckbyxor, direkt, och de gatubarn vi träffar kan nog inte ens föreställa sig hur det skulle vara att få åka båt.

Nepal är ett fascinerande land. Det var isolerat och hade absolut monarki långt in i modern tid. För 16 år sedan sköt kronprinsen ihjäl kungen, halva kungafamiljen och sig själv i palatset på grund av en olycklig kärleksaffär. Och efter tio års krig med kommunistisk gerilla blev landet slutligen parlamentarisk demokrati. Idag finns hur många partier som helst. En maoist är premiärminister i ett land nästan lika kapitalistiskt som Kina. Ekonomin är usel, fattigdomen är stor, läskunnigheten bara 60 procent. Men folk är vänliga och stolta.

Och som sagt, till och med här finns det båtar.

 

Foto: Photober.com.

Jag minns det ända från barndomen, då farsan och andra gubbar snackade och planerade och slog följe för att titta på vissa grejer och se på nyheter och fundera och drömma sig bort. Emellanåt kom de tillbaka med någon pryl de köpt som skulle vara bra att ha, men som oftast inte kom till användning.

Det är någonting mycket speciellt med båtmässorna.

Nu går man själv minst en gång om året och gör samma sak. Tittar. Drömmer. Funderar. Och snackar. Det är otroligt mycket snack på alla båtmässor, och det gäller inte bara försäljarna som står där med huvudvärk redan efter ett par dagar.

Båtarna blir större och dyrare. Motorerna starkare och kostar mer. Segel, tampar flytvästar och elektroniska tillbehör mer finurliga och med högre prislappar.

Det kan bli för mycket för den mest inpiskade båtolog till slut, och känns närmast befriande att upptäcka en enstaka folkbåt eller gammaldags träsnipa mitt i all glans och vräkighet.

Mera sällan kommer riktiga och epokgörande nyheter. Jo, några envisa uppfinnare hittar man oftast, men de flesta försvinner i båthistoriens svallvågor och dyker inte upp året därpå.

I år hängde jag således mest vid veteranbåtarna. Det är en imponerande att se hur mycket tid och arbete entusiasterna kan lägga ned på det som annars hade blivit gamla vrak. Och man blir gladare av att se en restaurerad liten racerbåt med 50 år på nacken än många av de futuristiska flytetygen som kostar miljoner.

Till sist hamnade jag i mässans undervegetation. Ni vet, de där stånden där de säljer hemkokta rengöringsmedel, flexibla toaborstar och japansågar. En del av dem som står där är en slags knallar som dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Toffelförsäljaren erbjuder fotanalys. Under skylten med texten ”Båtmat när den är som bäst” står en man med travar av sardinburkar. I den här avdelningen säljs korvar och plastlådor med lock, bubbelpooler och bastutunnor, grekiska oliver och godisremmar i alla regnbågens färger. Plasttallrikar illustrerade med fullriggare, filtar med farleder, muggar med underliga budskap, massageapparater och små fyrkopior tillverkade i Sydostasien.

En del besökare ägnar inte dessa utställare en tanke, än mindre ett besök. Ändå fyller de en närmast demokratisk funktion som också håller båtmässorna ekonomiskt flytande. Nästan vilka som helst av besökarna har nämligen råd att köpa något här. Och båtliv – i ordets bredaste mening – omfattar ju faktiskt oändligt mycket mer än bara båtar och alldeles nödvändiga tillbehör.

Bildtext: Bertram 25 Sport Fisherman från 1969 är byggd av Riva i Italien eftersom varven hade samma ägare redan då. Båten på bilden ägs av ett par i Stockholm. Den är i originalskick förutom motorerna, som är bytta från Chrysler V8/M80 till MerCruiser V8/350.

Det finns ungefär en miljon fritidsbåtar i Sverige. Förra året dog 30 människor i fritidsbåtsolyckor.

Resonemanget haltar förstås väsentligt, men jämför man med antalet bilar, cirka 4,7 miljoner, och döda i trafiken på land, 263 människor 2016, så tycks det betydligt säkrare att köra eller segla en båt än att gå, cykla och åka motorcykel eller bil.

Min egen gissning är också att procentuellt betydligt fler blir allvarligt skadade i vägtrafiken än i fritidsbåtar.

Skulle man å andra sidan räkna antalet timmar folk sitter i sina fritidsbåtar och jämföra med antalet timmar i trafiken på land så skulle proportionerna kanske bli omvända.

Låt oss därför lämna mina ovetenskapliga jämförelser och konstatera att även om ett hundratal människor dog varje år på sjön på 70-talet och siffran har sjunkit väsentligt över tid så är 30 människoliv alldeles för mycket. (Inom yrkessjöfarten har ”bara” tio människor dött de senaste tio åren. Siffrorna finns i Transportstyrelsens årliga sammanställning av trafiksäkerheten i Sverige).

Nio av tio av dem som dör är män. Allvarliga skador drabbar män och kvinnor ungefär lika mycket. De flesta är äldre. Och runt hälften av alla olyckor inträffar i hamnar, inte sällan i samband med att folk ska hoppa ombord eller iland. Många av dem som förolyckas är alkoholpåverkade och saknar flytväst.

Det finns massor av grejer man kan ha i en fritidsbåt för att öka säkerheten, men de allra viktigaste och enklaste är flytväst och mobiltelefon. Det finns nog inte en människa idag som inte har mobilen med sig. Och de flesta vet vad som händer med dem om man tappar dem i sjön. Vattentätt fodral alltså, och en rem om halsen. Flera människor har blivit räddade när de ringt liggande i vattnet.

Med flytvästen är det lite som med säkerhetsbältet. Det var ungarna som tjatade på mig om det senare. De var små då, och satt i baksätet: ”Bältet pappa!”. Det var nämligen inte självklart att ta på sig det på den tiden, men man lärde sig så småningom, redan innan det blev lag.

Några år senare blev det frun som tjatade om flytväst. Jag lärde mig det också vartefter och nu har jag den alltid på mig, vare sig jag ska lägga några nät nära stranden eller fara till Finland. Den värmer också, när det är kallt.

Förutom det där med alkohol, flytvästar och mobiltelefon menar experterna att det är riskabelt att vara ensam på sjön, att kanotister ska ha rätt kunskap och utrustning samt att säkerheten borde höjas i hamnarna.

Sjösäkerhetsrådet, där bland andra Sjöräddningssällskapet ingår, har som mål att minska antalet dödsfall i samband med fritidsbåtar till i snitt 25 per år, till 2020.

Det låter blygsamt, men är förhoppningsvis realistiskt.

Psykologerna kallar det projicering.

Fenomenet finns förstås även på sjön.

Ta Sandhamn, till exempel. Eller Smögen. Eller något annat ställe med stora brygganläggningar. Ni vet hur det ser ut. Båtarna är oräkneliga, trängseln enorm. Och massor med folk på kajkrogarna. Många sitter där med vinglas och groggar och tittar noggrant varje detalj i det skådespel som utgörs av nytillkommandes angöring, tilläggning och förtöjning.

En färsk fritidsskeppare som ska ta sig iland i röran kan bli klen i nerverna för mindre. Hur var det nu man gjorde? Vad händer när båten börjar driva? Andra flytetyg ligger i vägen i fören, vinkar om babord, hojtar om styrbord och närmar sig hotfullt i aktern.

För att inte tala om publiken. De med groggarna på kajen. De stirrar blodtörstigt på nybörjaren. De vill ha skådespel. De vill se när någon annan gör bort sig.

– Men de som stirrar var troligen lika nervösa när de skulle in, säger Maria Lannér. De projicerar bara. Istället för att erkänna egna svagheter så tillskriver de andra samma brister.

Maria kallar sig båtcoach. Tre säsonger hittills har hon undervisat folk i att hantera motorbåtar. Enkla grejer, för den som kan. Men fullkomligt oöverstigliga för andra. Tror de.

Det handlar om att få människor att inse att de klarar det de inte trodde de skulle klara. Att ge dem självförtroende, och se till att de inte fastnar i att göra en massa saker omedvetet.

– Det gäller att utmana alla automatiska beteenden. Folk är vana att köra bil och utan att tänka tror de att det är samma sak att köra båt. Egentligen är det bara en slags mental träning det handlar om.

Maria har tre kundkategorier:

De som är ofrivilligt passiva i båten och hindras av en inre övertygelse. De kan ha gjort bort sig. Någon kan ha rutit åt dem. Eller så har de upplevt något riktigt jobbigt.

Företagsgrupper, men då handlar det mera om roller och ledarskap.

Så tar hon folk som vill ha privatlektioner. De kan ha köpt båt men är rädda att ta ut den. Eller så kanske de vill köpa båt.

En gång undervisade hon tolv ensamkommande unga flyktingar, mellan 13 och 20. Några hade ingen erfarenhet alls, andra hade vidriga erfarenheter av havet.

Maria talar gärna om det hon kallar ”känsloankare”. Folk har fastnat i rädslor, menar hon.

Aldrig mer än två elever i båten. En av dem får köra, Maria sitter bredvid och den andra eleven kollar intensivt på vad föraren gör, eftersom det snart är hens tur.

I slutet av november börjar hon släppa en rad korta små instruktionsfilmer på nätet. Som en nedräkning till sommaren 2017.

– Människor blir överraskade av sina egna förmågor, säger hon. Och då blir jag lycklig.

Fotnot: Läs mer om Maria Lannér här: www.neptunia.se

Foto: Christel Eldrim.

Antalet sjöräddningsfall under juni, juli och augusti i år blev 628 stycken. Det är förstås alldeles för många, men inte alarmerande med tanke på att genomsnittet för samma period under de senaste 15 åren är 614 fall.

Men de som samlar och analyserar siffrorna har upptäckt en annan sak, även om de av diplomatiska skäl aldrig kommer att formulera det lika enkelt som i nästa mening:

Fler och fler fritidsskeppare uppför sig som bortskämda barn.

Hurdå?

Jo, de litar blint på att varven verkligen har gjort allt det där som ska göras med båten när den står på land. Eller – om de sköter sin egen båt – så struntar de i viktiga serviceåtgärder.

Räddningstjänstsamordnaren Johan Mårtensson på Sjöfartsverket, som också är frivillig sjöräddare och chef på Sjöräddningssällskapets station i Skillinge, misstänker att båtfolket blivit mer och mer bekvämt.

– Det kan vara lite si och så med det som kallas ”all inclusive” för båtarnas vinterförvaring. Åtminstone har nog leverantören och beställaren lite olika bilder av vad det innebär. Lämnar man in en bil så ingår hela servicen, med varje detalj specificerad. Så är det nog inte riktigt på alla varv, säger Johan.

– Tyvärr har jag aldrig har sett så få flytvästar i så många båtar som sommaren 2016.

Skit i bränsletanken eller igensatta filter är vanliga fel, för att inte tala om soppatorsk. I år tycker sig Johan Mårtensson ha sett att särskilt många segelbåtar fått problem med motorerna.

Men det handlar inte bara om slarv med båtarnas skötsel.

En del seglare och motorbåtsförare tror att de kan göra vad som helst bara för att de har del av Sjöräddningssällskapets medlemsservice eller försäkrat sig på annat sätt.

Förra sommaren ville en seglare ha bogsering. Det hade slutat blåsa när han befann sig 46 sjömil från land och motorn vägrade starta. Att vänta på vind tycktes inte fallit honom in.

En äventyrare som skulle paddla kajak ensam från Skåne till Litauen orkade inte ens halvvägs, utan hamnade på akuten i Ystad, efter en krånglig och tidskrävande räddningsinsats.

En man som skulle på bröllop i Estland i somras tog vattenskotern från Värmdö. Han hade mobilen med sig för navigering, men täckningen försvann. Räddningshelikoptern plockade upp honom utanför Fårö.

En familj som skulle med stor fritidsbåt från Skagen till Marstrand lät en lite pojke köra i förväg med ribben. Fyra helikoptrar, flygplan och flera räddningsbåtar hittade honom senare långt söderut i Danmark.

Visst är det bra att vi som gillar sjöliv kan få hjälp även om det inte uppstått någon nödsituation. Ibland kan ju små, enkla problem faktiskt utvecklas till livsfarliga.

Men att chansa vilt och lita på att någon annan ska ta hand om allting så fort det krånglar lite grann är bara egoistiskt.

Under slutet av 1800-talet fraktade det snabba brittiska klipperskeppet Cutty Sark först te från Indien och senare bomull från Australien.

Skeppets galjonsfigur är en vitmålad, barbröstad kvinna, iförd ett enkelt linne. Hon hette Nannie, och var en häxa i Robert Burns dikt ”Tam O´Shanter” från1790. Båten är döpt efter hennes klädsel. På nordengelsk dialekt betyder cutty sark kort, vitt linne.

Galjonsfigurerna på 1800- och 1900-talens segelfartyg var ofta det närmaste det gick att komma kvinnor ombord. Skrock, gamla könsroller och hård miljö gjorde det i stort sett omöjligt för kvinnor att jobba på båtarna eller ens att segla med.

Det borde inte vara så nu längre.

Men, ni vet hur det är…

Inte minst bland fritidsbåtsägarna är det riktigt illa med jämställdheten. Männen kör och kvinnorna får hoppa i land med snöret. Eller kallas ruffhäxor, för att de (enligt Slangopedia) är ointresserade och sitter och surar i ruffen när mannen seglar båten.

Efter att ha läst några artiklar om ämnet i denna tidning skrev Ann-Mari, 62, ett långt mail till redaktionen. Ann-Mari har sjövana sedan barnsben, och har seglat och kört alla möjliga båtar både i Sverige och utomlands, mest tillsammans med sin man, som hon lärt upp. Idag är hon befälhavare på en vägfärja.

”Män som kan släppa taget”, skriver Ann-Mari, ”är män med ett genuint inre självförtroende, kunskap och lång ERFARENHET. Alltså inget påklistrat, högljutt självförtroende. Kvinnor måste stå på sig, skaffa ERFARENHET, träna. Bilda ett tjejgäng. Låna någon makes segelbåt, motorbåt. Stick ut när det är lugnt väder för att sedan öka på med hårdare väder. Träna, skaffa ERFARENHET. Gubbarna kan ju ta en egen båt och haka på, finnas i närheten!”

Så enkelt är det.

Och man behöver inte vara feminist för att begripa att det kan vara en fråga om liv och död att fler än en person ombord kan navigera hjälpligt och någorlunda manövrera en farkost på sjön. Liv och död. Bokstavligt.

För hur kul är det om föraren av en motorbåt tuppar av i 35 knops fart och ingen ens vet hur man får stopp på maskin?

Eller om skepparen på en segelbåt dråsar över bord och ingen ens vet hur man slackar skoten?

Nej, jag är ingen förebild. Min fru har inte kört mycket båt. Jag skriker inte, det var länge sedan, utan gör allt själv, för det blir mindre tjafs. Men nu får det vara nog. I skrivande stund gick hon med på att nu ska det övas. Jag ska bli riktig befälhavare. En sådan där som bara sitter bekvämt tillbakalutad och kikar lite i ögonvrån så att inget går snett.

Snart fyller den moderna båtpropellern 300 år. Men till att börja med var den mest ett förslag som inte fick någon praktisk användning.

Genombrottet kom på 1800-talet. Svensken John Ericsson har en stor del av äran. Han utvecklade propellrar som ser ut ungefär som de gör än idag.

Men varför har det inte hänt mer med propellrarna sedan dess?

Motorerna har ju utvecklats enormt. De har blivit lättare och mer lättskötta och snabbare och de drar mindre bränsle än de någonsin gjort. Samtidigt är avgaserna mycket renare. (Låt vara att en modern utombordare inte håller lika länge som en gammal tändkula.)

Sedan Ericssons tid har också konstruktionen av båt- och fartygsskrov revolutionerats. Planande båtar hade ingen hört talas om när han levde. Bulbstäv, v-bottnar, steglister och luftsteg fanns inte ens inom science fiction.

För att inte tala om navigationen. På Ericssons tid var det si och så med sjömätningen, om den över huvud taget hade gjorts. Kvastar, prickar och remmare i all ära, de höll trots allt till 1965, men nog är dagens märken tydligare och enklare att begripa. Och så plottrarna, radarn och alla andra elektroniska hjälpmedel förstås. Förarlösa bilar finns redan. Ett rimligt antagande är att det kommer förarlösa båtar också, de har ju för det mesta mer svängrum än landfordon.

Till och med segelbåtarna presterar vansinnigt mycket bättre idag än på Ericssons tid. Många flerskrovare klarar över 40 knop. Världsrekordet är 65,45 knop.

Så vad hände med propellrarna?

Jo, det finns arrangemang för vissa bogser- eller arbetsbåtar med horisontellt roterande propellerblad. Det finns ytskärande propellrar och propellrar med vitt skilda former på bladen. Och vattenjetaggregat.

Men i princip är det samma gamla skruvar, som greppar det undflyende vattnet mer eller mindre bra. Stigningen på en propeller räknas efter hur långt den förflyttar sig framåt på ett varv, i teorin. Som vore den en skruv i fast materia. Men i vätska tillkommer en rad andra begrepp som slip, rake, medström och kavitation. En hel vetenskap som få behärskar till fulländning.

Missförstå mig inte. Jag gillar propellrar (jag är till och med delägare i en propellerfirma). Men det borde vara dags för något nytt också, när allt annat utvecklas så snabbt.

Skulle dumma pojkars experiment med att köra snöskoter på öppet vatten kunna inspirera? Där finns en hel genre att beskåda på nätet. Hur skulle kammarna på drivmattan se ut för att prestera bäst i vatten?

Uppfinnare, till ritborden!

Det var för några år sedan, i samband med Roslagsloppet i Stockholms skärgård. Vi kom söderifrån, hade passerat Väddö kanal och låg och puttrade i Ortalaviken. Plötsligt tjöt det till och ett bjärt monster till pittförlängare, en stor gasturbinkatamaran, körde om oss i extremt hög fart, med bara några meters marginal i sidled. Om vi av någon anledning bytt kurs eller girat tvärt för någonting innan de passerade oss så hade det blivit en helvetes kollision.

Vi satt där nedstänkta och de omedelbara synpunkter vi gav uttryck för i vår lilla båt är direkt olämpliga för tryck. Köttederna och svordomarna skulle helt enkelt få vilken sjöscout som helst att rodna ner på halsen.

Men det är inte bara exhibitionister med gasturbiner som kör illa på sjön.

Det är ett förbannat vinglande överallt i skärgården.

Är folk mer nervösa nuförtiden? Ser de sämre? Har de för mycket apparater att hålla reda på? Eller är det bara för många människor som kör båt som inte borde göra det, innan de lärt sig några enkla grunder?

Oj, där kommer en båt rakt emot oss, vad ska jag göra nu? Svänger den, eller? Åt vilket håll? Och där kommer en från sidan!

Väjningsreglerna är enkla. Men med tanke på hur en del fritidsbåtskaptener agerar så verkar de inte ha en aning.

Motorbåt väjer för motorbåt som kommer från styrbord.
Motorbåt väjer för segelbåt som seglar.
När två motorbåtar har motsatt kurs väjer båda åt styrbord.
Segelbåt med vinden från babord väjer för segelbåt med vinden från styrbord.
Om två segelbåtar har vinden från styrbord väjer den som ligger i lovart, alltså ligger närmast vinden.
Upphinnande båt väjer alltid (ordentligt!) för båt som ska passeras.
I trånga passager håller mindre båtar undan för större. Alla ska väja för ankrade eller icke manöverdugliga båtar. Yrkessjöfarten bör alltid lämnas företräde.

När man väjer ska man inte fjutta fram och tillbaka, utan vara bestämd, så att andra båtförare tydligt ser vad man har för avsikter. Flera små kursändringar betyder osäkerhet och skapar förvirring.

Den som har företräde ska behålla kurs och fart, men om det föreligger uppenbar risk för kollision är alla inblandade skyldiga att göra allt för att undvika en olycka.

Vanligtvis är det enkelt att avgöra om man befinner sig på kollisionskurs med en annan båt. Man tar ett siktmärke på den egna båten i rak linje med den andra båten. Om den andra båten ligger kvar på samma linje medan båtarna närmar sig varandra så blir det kollision, om ingen väjer.

Den som vill studera hur det kan gå när erfarna yrkesseglare gör fel mitt ute på havet kan läsa om kollisionen mellan passagerarfartygen Stockholm och Andrea Doria år 1956.

Kommentarer

Staffan Trägårdh 10:27:16 2015-09-21

Robert A. avslutar sin mustiga betraktelse över vissas väjningsbeteenden med att referera till "yrkesseglarna" på Andrea Doria o. Stockholm. Vore inte fartygsskepparna eller yrkessjöfararna en mer pedagogisk benämning? Jag fattar inte hur man kan mena att fartyg som framdrivs med maskineri och dieselolja är seglare?
Eller röjer det ofta använda språkbruket en underlägsenhetskänsla gentemot seglare eftersom manövreringen av en segelbåt kräver mer av sjömanskap och båtkänsla, än av den som har ett gashandtag att hålla sig i?

Carl Johanson 13:59:01 2015-10-04

Det kan synas ologiskt men det är faktiskt så att ordet "segla" inte bara betyder att färdas i båt som drivs av vinden. Många yrkessjömän använder ordet "segla" i betydelsen färdas i båt eller fartyg oavsett framdrivningsmekanism och eftersom i stort sett alla båtar och fartyg för yrkessjöfart i vår del av världen är maskindrivna finns så blir det i praktiken så att de seglar i maskindrivna fartyg. Man kan t.e.x. höra en ubåtsman säga att hen seglar ubåt. Att kalla en yrkessjöman för "-seglare" är lite ovanligare tror jag men helt logiskt om man betänker att yrkessjömannen själv säger att hen seglar maskindrivet fartyg. En inte helt logisk glidning i betydelse som inte är konstigare än en dammsugare som suger mer än damm eller en stor ficklampa som inte får plats i fickan.
Tanken om underlägsenhetskänsla är säkert fullständigt fel.

Gunnar Hammarstrand 10:55:30 2015-10-20

Artikeln handlade i huvudsak om väjningsregler. Man kan lägga till att en upphinnande båt är en båt som närmar sig en annan akterifrån så att riktningen överskrider två streck akter om tvärs. d.v.s. 90 +11,25 + 11,25 = 112,5 grader. Samma vinkel som gäller för en båts akterlanterna. Ser upphinnande båt ett sidoljus (vinkeln mindre än två streck akter om tvärs) så är han inte upphinnande, då gäller de andra reglerna.
Termen segla har positiv klang, det låter som en energisnål och miljövänlig verksamhet som den maskindrivna sjöfarten gärna vill förknippas med. Det är ganska vanligt att man t.ex. kan läsa om ett rederis seglationssäsong.
Termen kunde gärna få vara reserverad för renodlade segelfartyg enligt min mening.

Jag minns hur stolt farsan var när han hade köpt Decca-navigator. Nu slapp han snurrande kompasser och död räkning. Med hjälp av radiosignaler och ett sjökort med inlagda hyperbler kunde man se var man befann sig på havet. I alla fall ungefär. Ganska bra på vissa ställen, mindre bra på andra. När de första GPS:erna kom hade jag fått råd att skaffa egen båt. En svart låda visade siffror; latitud och longitud, fart och kurs över grund.

Sedan kom de första plottrarna. Dyra, med svartvit skärm och långsamma processorer. Det tog evigheter att byta skala, så det var lika bra att ha papperskortet framme och ställa GPS:en att visa en sjömil.

Idag står de elektroniska hjälpmedlen som spön i backen. Den ena plottern är värre än den andra. Och telefonen funkar som styrman. Om man verkligen sjukligt vill ha hela paketet – och betalar för installation och inkoppling av alla givare – så kan man på en enda skärm numera:
Se var man befinner sig på sjökortet och – förhoppningsvis – i verkligheten.
Hålla koll på kurs och fart.
Notera djupet under och/eller framför båten, i meter, fot eller famnar.
Kontrollera motorvarvtal, kylvattentemperatur, oljetryck, rökgastemperatur, turbotryck, bränsleförbrukning, vindstyrka, lufttryck och regnmängder
Betrakta nivåerna i respektive färsk-, grå- och svartvattentank.
Iaktta hur fiskar i närheten av farkosten rör sig, i stim eller enskilt.
Titta om det ryker i maskinrummet.
Se aktuell spänning i batteribanken.
Vartefter man åker fram och tillbaka rita en utförlig bottenkarta.
Få en linje som visar närmaste väg till målet utanför valfri djupkurva.
Välja musik till båtens ljudanläggning.
Googla gästhamnar och chatta med bekanta.
Titta på AIS, VHF, GPS, NSA, SCA. Eller p-rullar, om den andan skulle falla på.
Och när ska man segla sin älskade båt? Man bör ju titta framåt ibland, också.

Visst är en enkel plotter kanonbra. Men vem orkar lägga rutter och waypoints i en skärgård?
Det enda man behöver är ju någorlunda uppdaterade elektroniska sjökort, information om hastighet och kurs, och en go to-knapp. Säg att du ska till Skagen eller Sudret, Malören eller Mariehamn. Då ska du kunna sätta en punkt vid en lämplig angöring och trycka på en knapp. De övriga funktionerna är mest skryt och förvirring. Och ja, det ska vara knappar och rattar. Man ska inte behöva pipa sig fram genom omständliga menyval.

Jag lovade källskydd åt en god vän i plotterbranschen och frågade varför de har all den där skiten i apparaterna. Det var för att konkurrenterna har det, sa han. När jag frågade om kunderna verkligen använder grejerna utbrast han:
– Nej, nej, nej!

Fotnot: På sid. 68–69 finns mer om kartplotter ur ett användarperspektiv.

Under de senaste 40 åren har fler och fler människor skaffat båt. Ändå har antalet döda och förolyckade under samma period minskat kraftigt. Det finns flera orsaker till denna glädjande utveckling, som förhoppningsvis ska fortsätta ned till minimala nivåer. Ökad användning av flytvästar. Mobiltelefoner. Bättre navigationsutrustning. Och framförallt – en utbyggd, snabbare och mer effektiv sjöräddning.

Men det råder förvirring om räddningsinsatserna till sjöss.
Dels finns ideella Sjöräddningssällskapet, vars 2 100 frivilliga i moderna båtar på 68 stationer svarar för 70 procent av räddningsinsatserna, både i de större sjöarna och långt ut till havs.

Dels finns det privata och vinstdrivande företaget Sjöassistans, som delvis i samarbete med några försäkringsbolag kan invagga den okunnige i falsk trygghet.

Sjöräddningssällskapet har en enda uppgift: att rädda liv till sjöss. Dygnet runt, året runt, i alla väder. Räddningsinsatserna är alltid gratis. Och för de närmare 100 000 medlemmarna finns också kostnadsfri hjälp med bogsering och annat även när det inte handlar om nödsituationer.

Sjöassistans har affärsavtal med ett okänt antal privata arbets- och taxibåtsförare som i ringa eller ingen utsträckning har sjöräddning, eller ens assistans, till huvuduppgift, och som i vissa fall bara har mycket små och enkla fritidsbåtar.

I de finstilta villkoren står bland annat: ”Sjöassistans förmedlar kontakten mellan båtägaren och assistansenheten… Det är dock båtägaren som uppdrar åt enheten att utföra tjänsten…” och ”Sjöassistans ansvarar inte för sak-, person- eller förmögenhetsskada som uppkommer i samband med assistans.”

Enkelt uttryckt handlar det alltså om en telefonlista.
Samma dokument visar att assistansen bara omfattar bogseringskostnader upp till 6 000 kr. Resten får båtägaren ordna själv. Även de andra ersättningarna, för hemtransport, dykning etc. är kraftigt begränsade.

Nej, jag har inga synpunkter på att ett privat företag vill förmedla jobb till folk längs kusterna, hjälpa den som fått ankarlinan i propellern, eller locka båtfolk till samma företagsgrupps gästhamnar och hotell.

Problemet är att många båtägare blandar ihop den privata företagsamheten, som egentligen bara är en förmedlingstjänst med begränsat ansvarstagande, med den frivilliga och ideella medlemsorganisationen som räddat mer än tusen liv sedan 1907.

Till sjöss är det en fördel att kunna skilja en balja från en talja.

När det gäller sjöräddning skulle alla vinna på att olika verksamheter hålls tydligt isär.

En kompis på jobbet köpte en gammal snipa för några år sedan och for ut i skärgården. Han hade full koll på provianten, men ingen aning om navigation. Båten var således alltid väl stuvad med mat, öl och brännvin, men han tog aldrig med sjökort och kompass och andra grejer som kan vara bra att ha bland grynnor och skär.

”Jag kör efter andra båtar”, sa han. ”Det är alltid någon som ska till Sandhamn, eller något annat ställe, eller så kan man vinka och fråga folk om vägen”.

Helgerna blev händelserika för den nyblivne sjömannen. Det tog alltid tre gånger så lång tid som planerat att komma dit de skulle. Ankarlinan hamnade regelbundet i propellern. Motorn stannade flera gånger av bränslebrist. De smällde på grund och undervattenstenar med jämna mellanrum. Och ibland kunde han ligga och driva utan att ha en aning om var han befann sig.

”Hur ringer man sjöräddningen?” frågade han en mycket sen sommarkväll i telefon.

De var långt in i Mälaren och hade kört fast i en större anordning med fasta fiskeredskap. Det var beckmörkt och blåste ordentligt så båten for upp och ned, men gick inte att få loss.

”Lägg dig och sov”, sa jag. ”Njut av sjölivet, och ring tillbaka i morgon”.

Laxgarnen var inte gratis, så det blev en dyr historia för min gode vän när han väl fått hjälp att komma loss. Det blir gärna så när man ska segla den långa vägen till fullriggat sjömanskap.

På måndagen försökte jag lära honom några enkla knep. Solen står i söder runt tolvslaget. Mossor och lavar växer på trädens nordsida. Ska man ta ut en ungefärlig kurs kan man titta på klockan och multiplicera siffran för heltimme med 30. I verkliga nödsituationer kan man skorpnavigera. (Man skickar iland någon att köpa skorpor, och läser sedan på påsen vad ö-bageriet heter).

När jag hotade med släplogg och sextant gick han med på att skaffa sjökort, även om han av något skäl tyckte att de var krångliga. Slutligen övertygade jag honom att köpa en splitter ny GPS-plotter.

Han ringde redan på fredagskvällen:
”Du sa ju att man bara skulle knappa in stället man ska till. Men den där röda linjen går ju rakt över öar och skit!”

Jag påpekade stillsamt att han fick lov att köra runt holmarna, eller, ännu bättre, sälja båten och sitta hemma och spela sjömansvisor på grammofonen.

”Gamla Nordsjön” med Harry Brandelius till exempel. Eller ”Eldarevalsen” med Evert Taube. Om det var för uppsluppet kunde han alltid ge sig i kast med Åke Grönbergs version av ”Ensam på en krog i Hamburg”.

Ägaren var oerhört tacksam över att jag ringde och ville hämta båten han skänkte bort. De skulle ha fest på kvällen och den såg så anskrämlig ut där den låg på tomten, full med barr och grenar, mossbelupen och beväxt med alger av underliga slag. Hans pappa hade köpt båten för många år sedan för att göra i ordning den, men det hade inte blivit av. Den hade blivit liggande på backen under ett par stora granar.

Jag har gjort samma misstag förut.
Då köpte jag en träsnipa av en man som bodde i en fiskebåt. När morakniven sjönk in i sambordet sa mannen att trä är ett levande material. Han var så trevlig också. Väldigt många arbetstimmar senare lade jag snipan i sjön. Den läckte som en parksoffa. Träet var stendött, för att inte säga ruttet. Jag sågade av stäven och hängde den på väggen. Det blev en dyr skulptur. Båten är upphuggen och nedgrävd.

Nu gjorde jag det igen.
Den här gången var det en plastbåt. En Crescent 435 Kompis. En slags kort snipa med hardtop. Troligen en av de allra fulaste båtarna som någonsin serieproducerats. Den skulle kunna vara konstruerad av Kalle Anka. Den hade sprickor i hardtopen och plastrutorna var gula av ålder. Den var byggd för en liten utombordare, och den kan omöjligen ha gått att segla, men under skrovet hängde en helrostig järnköl.

Jag föll för den direkt.
Modellen lanserades som familjebåt på 70-talet.
En användare beskriver den på ett marint nätforum:
”Aggressivt ful. Omöjligt att se föröver när man sitter vid utombordaren och styr, båten gräver ner sig med aktern och vänder nosen upp i skyn vid framfart. Måste stå och köra”.

Crescent Kompis. Ni fattar. Gissningsvis skulle en längre seglats i en sådan båt kunna slå vilken familj som helst i spillror.
En semestervecka senare hade jag fått bort kölen, lagat sprickorna, städat ur hytten med högtrycksspruta, fäst förtöjningsbeslag och fixat en massa annat elände.

Varför?
Fråga inte. Det blir bara tråkig stämning då.
När det där var klart så…ja, vad gör man med en Crescent Kompis? Man får för sig att man ska bygga om den så att den planar, förstås. Full rulle. 30 knop, typ. Världens snabbaste Crescent Kompis. Båtar kanske har sina egna känsloliv, och en sådan modifikation vore ett sätt att återupprätta den här båtens heder.

Min vän Hasse Strandman är båtbyggare och mångfaldig vinnare av Roslagsloppet. Han bara skrattade åt idén i somras Han skrattar kanske än. Men båten ligger i hans bygghall nu, och jag varslar honom endast med denna text: jag kommer snart så vi kan diskutera konstruktionen. Den måste inte vara klar när isen går, men det vore mumma att ha den till midsommar.

Kommentarer

Majbål 23:07:37 2015-03-10

Brinner säkert bra när det väl tagit sig.

peter 19:40:21 2015-10-21

Haha va roligt !! jag gjort precis samma !!

Jag hade fått en idé om dubbelpanerade abborrfiléer för att variera skinkan och sillen och lade därför nät på julafton för några år sedan, utan att kolla vädret i förväg. Det gör jag inte om. Juldagsmorgonen glimmade inte som i psalmen. Nej, det blåste 24 m/sek, sjön skummade och for långt in i skärgården, kylan var vidrig och redskapen såg ut som gröna gymnastikrep när jag så småningom med viss ansträngning lyckades bärga de flesta över relingen.

En annan vinter tog vi upp båten med motorsåg.
Nog var det kallt i december det året, men att den skulle frysa fast som i ett skruvstycke hade vi inte räknat med. Lika bra att fira nyår först. Och trettondagsafton. Och ett par helger till.

När vi väl skulle ha igång varvsverksamheten räckte sågsvärdet knappt igenom isen. Det är ingen överdrift om jag säger att det var bökigt att få upp hela klumpen på vagnen. Isen som hängde kvar runt skrov och snurra gjorde nämligen ekipaget dubbelt så tungt som vanligt.

Man blir mindre äventyrlig med åren. Och mer praktisk. (Eller är det bara lättjan som kommer smygande?) I vilket fall som helst så spar man tid om man inte väntar för länge med vissa saker.

Men – det finns få saker som är lika dystra som båtar på land. De vittnar om att det ljusa är borta och att mörkret och minusgraderna tar över. Nu gäller det att inte deppa ihop, utan att stå fast och hålla ut. Man kan planera för nästa säsong. Fixa de där grejerna på båten man aldrig hann. Eller så kan man drömma sig bort med en bra bok.

För den båtintresserade finns det tusentals böcker att välja på. Romaner, novellsamlingar, och fack- och instruktionsböcker.

Ett riktigt standardverk står ut bland de andra: The Ashley Book of Knots. Denna klassiker tog målaren, illustratören och författaren Clifford W. Ashley elva år att färdigställa och har sedan den kom ut 1944 varit den givna referensen för knop- och repnördar världen över.

De cirka 7 000 illustrationerna visar uppåt 4 000 olika knopar, numrerade, redovisade med användningsområde och värderade med för- och nackdelar i olika sammanhang.

Man måste inte vara frälst på sjöliv för att gilla boken. Ett långt kapitel beskriver olika yrkesknopar, oumbärliga för sotare, kirurger, musiker, tapetserare, fiskare, stuvare, vävare och jägare, för att bara nämna några exempel. I farten får läsaren också lära sig bästa sättet att lasta en packåsna och hur man tillverkar snöskor.

Bättre julklapp kunde jag inte önska mig. Men jag har redan boken, som givetvis också förklarar en lång rad metoder att slå in paket.

”Att segla är som att stå fullt påklädd i en iskall dusch och riva sönder tusenlappar.” Jag letade en bra stund på nätet efter vem som hade skaldat denna geniala aforism, men hittade inget svar. Även på utländska hemsidor tillskrivs citatet en anonym person; gissningsvis med egen erfarenhet av att stå vid rodret i spöregn och kuling. Hade denna träffsäkra människa dragit den självklara slutsatsen att aldrig mer sätta sig i ett flytetyg? Jag är inte så säker…

Det funkar ju inte så. Trots att det inte finns något dyrare och krångligare att hålla på med så älskar många av oss båtar, och allt som har med dem att göra. Jag kommer aldrig att medge det i andra sammanhang, men här, bland läsare med sunda intressen erkänner jag att jag nätsurfar på båt- eller båtrelaterade sajter flera timmar i veckan.

Om man får spekulera lite så har det närmast maniska intresset för flytetyg med två saker att göra:

1. Båten är en frihetssymbol. Med egen båt kan man ta sig till Louisiadernas skärgård i Papua Nya Guinea, eller i alla fall till Gibraltar eller… nåja… till Käringön eller Möja.

2. Livet på jorden kommer ur havet. En gång för mer än 300 miljoner år sedan klev en ödleliknande fisk upp ur vattnet och började hoppa mellan pölarna. Några miljoner år av evolution senare går vi människor på båtmässor. Och priserna på sjötomter och bostadsrätter med havsutsikt antyder att vi har en liten gen kvar i oss som älskar vatten.

Tillbaka till tusenlapparna. Motorbåtar är värre än segelbåtar. Att ha motorbåt är inte som att stå i en iskall dusch och riva sönder stora sedlar. Att ha motorbåt är som att sitta i en frysbox med spärrade kreditkort.

Jo, motorbåtar är snabbare, och säkrare, i den meningen att man kan beräkna sin ankomst. De går rakt fram även i motvind. De går att manövrera bättre i trånga situationer. De gör i stort sett som man säger.

Men de är trängre och kostar mer i underhåll och har vanligtvis mer prylar som krånglar eller går sönder. Dessutom drar de ungefär tio eller tjugo gånger mer bränsle än en bil. Det är med andra ord ganska vidrigt att tanka. Inte minst på sjömackarna som tar två eller tre spänn mer per liter än landmackarna.

Med allt detta sagt vill jag råda dig som ändå funderar på att skaffa båt att slå till nu.

Det har lite med årstiden att göra. Men mest med konjunkturen. De båtbyggare som inte redan försatts i konkurs går på knäna. Begagnade båtar är billigare än på länge. Stora plastschabrak går för halva priset.

Det är alltså bra läge nu, för alla romantiker som vill kasta loss.

Lagen om sjöfylleri stadgar att den som framför en båt som är tio meter lång eller längre, eller kan göra femton knop eller mer, inte får dricka mera alkohol än en bilförare. Den slår stenhårt mot den passagerare som druckit några glas vin och är den nyktre båtföraren behjälplig med till exempel navigation eller förtöjning.

Eftersom lagen talar om ”uppgift av väsentlig betydelse” är det tveksamt om den som tagit en nubbe till sillen ens får upplysa föraren om risker som kan tänkas uppstå under färd.
Jämför det med reglerna för vägtrafik.
En bilpassagerare kan sitta aspackad i baksätet och ge föraren tips och anvisningar om manöverreglage, inbromsningar, körsätt och lämplig färdväg utan att riskera minsta tillsägelse av trafikpolisen.
I praktiken betraktar lagstiftaren alltså bilförare som vuxna människor som kan fatta egna beslut och båtförare som lallande idioter.
Visst finns det skillnader mellan att köra båt och att köra bil.
Bilar som kör i riktning mot varandra med 100 kilometer i timmen möts konstant med bara någon meters lucka. Sådana situationer uppstår sällan eller aldrig till sjöss, där farterna är lägre och avstånden mellan båtarna avsevärt större.
Men trots att riskerna är mindre till sjöss, vill staten till och med kontrollera passagerarna.
Jag skulle tycka att lagen var dålig även om den gällde alla flytetyg, från luftmadrasser och uppåt. Men den skulle åtminstone vara rättvis.
Och var kom det där med 10 meter och 15 knop ifrån, om inte från klåfingriga politiker som sköt från höften för att visa sig rådiga?
Effekterna av lagen är högst tveksamma. Det enda vi vet med säkerhet är att den belastar de rättsvårdande myndigheterna, medan uppklaringsprocenten för övriga brott fortsatt ligger på en pinsamt låg nivå, internationellt sett.
Sjöfyllerilagen är en ren morallag och jag hoppas att den blir en belastning för varenda kandidat till riksdagsvalet i höst – som inte arbetar aktivt för att den ska ändras.

Robert Aschberg

Kommentarer

anders gothberg 19:10:41 2014-06-19

Ar du for att man ska fa supa och sen kora bat?

Ar det sa javla svart att strunta I alkoholen om man ska framfora ett fordon, oavsatt storlek vikt och hk?

Peter Eriksson 10:42:48 2014-06-23

Att köra båt är både enklare…och svårare. Att styra en båt klara ett barn av att göra. Jag kan stå bredvid och ge instruktioner om vart han ska styra eller gasa. Men är det barnet som framför båten och har ansvaret för den?
nej naturligtvis inte, lika lite som rorgängaren på en supertanker har det. Att lägga till i en trång småbåtshamn när det blåser lite kräver sin skeppare. Det vet alla som försökt. Likaså är det stor skillnad att köra båt ensam över en öppen fjärd mot att ta sig fram längs de stora farlederna i Stockholms skärgård. Det borde du, Robert Aschberg, om någon känna till. Varför det skulle bli bättre om man fick dricka en flaska vin innan är det ingen som förklarat för mig. Jag tycker allting har sin tid. Köra båt har sin tid, dricka alkohol har sin tid. Jag gör gärna båda, men inte samtidigt.

Sneseglaren 15:01:00 2014-06-24

Peter är den ständiga tillskyndaren till denna lag. Försvaras med osubstansiell retorik som "varför det blir bättre om man fick dricka en flaska vin" eller "köra båt har sin tid, dricka alkohol har sin tid". Det enda det är tid för är FAKTA. Inga FAKTA stödjer denna lag. T.o.m Högsta Domstolen har fastställt att det är ytterst få likheter mellan bil och båt. Forskning visar att det t.o.m inom vägtrafik blir relevanta risker först vid 0.8 promille. Sjödomstolarna obstruerar. Myndigheterna ser inga fakta som stödjer lagen. Peter kan strunta i "alkoholen" närhelst han vill. Om jag vill njuta av min fritid – där det för mig innebär att något glas vin är ett njutningsmedel och livsmedel i första hand – är det min sak. För mig hör definitivt sommar, båtar, semester och god mat, skratt, lite vin, vänner ihop. Detta är BEVISLIGEN inte farligt och så länge det inte är just det betackar vi oss för Peters retorik och moraltänkande. Du kan gärna avstå från båtar, pilsner, sommar och allt. Men du skall INTE välja åt mig.

Nisse 16:19:22 2014-06-24

Kan du visa de bevisen? För de stämmer inte med vad forskningen och kunskapen om människokroppen visar.

Peter Eriksson 11:54:19 2014-06-27

Sneseglaren: det går alledes utmärkt att ta några glas vin, vänta nån timme och sedan köra båt igen. Vi har inte noll tolerans som du verkar tro.det går dock inte att skriva en lag så den passar alla. Jag fattar också att det är ganska liten risk att att krocka då man puttrar fram med sin snipa på Fryken i Värmland.Men samma regler måste också gälla för den berusade 18 åringen som kommer i 40 knop utanför Vaxholm. Jag tror vi behöver en attitydförändring på sjön. Båtliv är inte lika med att man knäpper några starköl innan man kastar loss och sen fortsätter med det tills man lägger till. Och visst har det med moral att göra,precis som alla andra lagar bygger på etik och moral t.ex man ska inte slå någon annan eller det är inte ok att fuska med bidrag och skatt. Att man enbart skulle bygga en lag på statistik tror jag skulle vara missvisande. Om jag ligger vid en ö i t.ex Mälaren och en berusad båtförare lägger till bredvid mig, inte fan ringer väl jag polisen då,för vad inne bär det? Jo, jag måste hålla koll på den berusade föraren tills polisen kommer och i Mälaren är det inte helt troligt att det kommer över huvud taget. Sen ska jag vittna och sen ska jag ligga förtöjd bredvid denna förare resten av natten. Det är få som vill göra det så risken att åka för sjöfylleri är ganska liten om man inte fastnar i en kontroll eller krockar. Där har du en felkälla till dina "fakta" som du hela tiden hänvisar till. Sen finns det ingenting som heter "Sjödomstolar".I Sverige har vi Tingsrätt och Hovrätt som dömer i alla mål. Utöver det finns Högsta domstolen som prövar vissa domar som kan vara vägledande.

Sneseglaren 18:35:28 2014-07-04

Vi behöver igen mer indoktriniering av oss medborgare och ingen så kallad "attitydförändring". Bara att hålla oss till vetenskap och annan empiri. Då behövs inte 0,2. Du för en mängd hypotetiska resonemang. Jag kan det också men ingen idé att resonera med en som är religöst övertygad om något som du är. Det finns 7 sjörättsdomstolar i sverige. http://www.dn.se/debatt/meningslos-sjofyllerilag-dranker-domstolarna/

Jim Huzell 09:03:31 2014-07-05

Artikel publicerad idag den 5 Juli:
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/brottochstraff/article19171916.ab

nils dacke 18:08:06 2014-07-05

håller med svärfar man ska aldrig sätta sig i en båt med mindre en 2.5 promille

Peter Eriksson 09:02:33 2014-07-07

Oops, jag hade fel där angående sjörättsdomstolarna. Borde ha kollat det. Sen är jag inte "religöst övertygad" som Sneseglarn antyder. Jag tycker bara att det är så konstigt att alla som är emot lagen säger att de "bara vill dricka några glas vin eller nån öl, och sen köra båt men att de nu är omöjligt". Men jag menar att det är ju inte det. Om man håller sig till sådana mängder, som motståndarna till lagen säger att de vill dricka, så går det alldeles utmärkt.En vuxen karl, för det är nästan bara män som kör båt, förbränner ungefär en starköl i timmen.Så vad är problemet om ni nu bara vill dricka de mängder ni uppger. Jag gör aldrig avkall på en god starköl om jag vill ha det till lunchen då jag är ute på båtsemester. Problemen uppstår naturligtvis då jag vill dricka starköl hela båtfärden. Men skriv det då. Det jag retar mig på är alla inlägg där man säger en sak men vill en annan. Varför går inte t.ex Bengt Gärde ut och säger till riksdagsledamöterna att han vill att de ska vara som förr, att man fick köra båt med upp till en promille i blodet? Istället hittar man på en massa scenarion om att det skulle vara sjöfylleri om man gav skepparn en tamp eller nåt annat löjligt. Varför vill ingen stå upp för det man verkligen tycker?
Ja, ja. Jag vet vad ni kommer att svara: Det finns ingen statistik som säger att det skulle vara farligt att vara full och köra båt, så därför ska lagen bort. Ja, det kanske är så men kan ingen stå upp för det då och propagera för det då?

Iriterad 23:41:38 2014-07-16

Fanns va trött ja blir, det är ju bara att konstatera att sjöfyllerilagen är helt onödig.

Christian Hoffback 20:16:46 2014-08-24

Robert beskriver på ett utmärkt sätt det myndighetsmissbruk som drabbar oss vanliga och seriösa människor. Det kommer oavsett lagstiftning alltid att finnas folk som kör upp på bryggorna i fyllan. Detta ser vi på land och bilkörning med dess fylleriolyckor, trotts sträng lagstiftning och nykterhetskontroller.
Den nya lagen drabbar vanliga och skötsamma människor som kan hålla sig till normalkonsumtion efter rådande omständigheter på sjön.
Snart får vi väll inte fjällvandra eller vistas i vår natur utan nykterhetskontroller.

Mugge bigge 09:14:39 2014-08-26

Precis. Ta bort lagen vad gäller bilkörning också. Alla lyder ju inte den heller så vad ska vi med den till.

Ola Ljungberg 11:15:15 2015-02-12

Anders Gothberg ovan tar i från golvet! Bombastiskt och demoniserande. Utgår från att alla super från sjön.Nedvärderar som om folk inte har eget ansvar och omdöme. Som om alla på sjön inte kan skilja på bruk och missbruk. Maorallag är det och därmed ett otäckt förmynderi som tar hårt på våra knappa resurser. Moralister som Anders Gothberg som svingar med fostringspekpinnen borde istället sätta in sig in saken först.

Det kom ett mail från en seglare i bekymmer. Han har en 5½:a, en elegant och synbarligen mycket välskött klassiker, som han seglar så mycket han hinner. Det har gjort honom förbannad. På en del motorbåtsförare. Som ger blanka fan i att ta minsta hänsyn, och som inte kan stava till gott sjömanskap.

Två exempel:
1. Han ligger på kryss i en led med andra segelbåtar. Vinden är byig, skotning och uppsikt kräver konstant uppmärksamhet. ”Ligger med cirka tolv meter avstånd i sidled till nästa båt och beredd att väja om han får problem”.
Då kommer en upphinnande 45 fots motorbåt. Det finns tillräckligt med plats för att gå väl vid sidan av segelbåtarna, och det finns alltid möjligheten att sänka farten. Men motorbåtsföraren brakar fram mitt emellan segelbåtarna i 20 knop, med våldsamma svall som ställer till det för seglarna.
2. Han kör segelbåten för motor i cirka fem knop. En upphinnande större arbetsbåt kommer nästan ikapp honom. ”Jag börjar vifta för att göra honom uppmärksam”. Tio meter bakom segelbåten gör arbetsbåten en minimal kursändring och passerar med tre meters marginal mellan båtarna. Seglaren har inte en chans att parera de grova svallen.
Seglaren undrar nu om den här sortens drumlar bara vill jävlas, om de inte har någon kunskap eller om de bara struntar i vad som kan hända andra människor på sjön.
Jag är benägen att instämma i frågeställningen. Är man stor ska man vara snäll.
De som kör som idioter ger bara argument till förespråkare för den larviga alkohollagstiftningen, klåfingriga politiker och tyckare som inte kan skilja en balja från en talja.
Med det sagt vill jag också be sommarens kajakpaddlare att använda lagstadgad belysning när de korsar öppna vatten i skymning eller mörker. Om det sjöar på natten syns de inte ens på radar. De riskerar därmed inte bara sina egna liv, utan också att förstöra livet för den båtförare som kör på dem.
Robert Aschberg

Kommentarer

Nisse 09:26:13 2014-06-20

Lagstadgad belysning för kjakpaddlare är ficklampa eller pannlama, om tänds vid behov då man ser annan båttrafik. All båttrafik skall hålla utkik, och inte köra fortare än sikten tillåter. Så om man färdas i vatten med många kajker, så kan det finnas anledning att slå av på farten.

Regattapokaler och rundbanesegrar i all ära. En utmärkelse slår andra marina prestationsbevis med pråmlängder: Årets sjöräddare. För två extraordinära insatser som räddade ett spädbarns och flera vuxnas liv gick denna hederstitel i år till tre besättningar på Sjöräddningssällskapets stationer Käringön, Böda och Vändburg/Burgsvik.

Priset delas ut av SSRS, Sveriges största och mest välorganiserade frivilligorganisation med en enda uppgift – att rädda liv till sjöss.
Men det är inte bara Årets sjöräddare som är hjältar, utan alla de 2 100 frivilliga och oavlönade sjöräddare som jourar dygnet runt på 67 stationer längs hela kusten och i de större insjöarna.
Det är folk med vanliga civila jobb, som viger stora delar av sin fritid åt träning och beredskap. De drivs inte av det man normalt associerar med båtliv; trevliga sommarturer i hyfsat lugna vatten.
Sällskapets frivilliga är beredda att lämna kaj inom en kvart efter larm, även i snöglopp och bitande isvindar. De drivs av viljan att få rädda människor som hamnat i sjönöd.
Frivilligheten sparar miljarder åt skattebetalarna. Än viktigare, den är en styrka som gör att besättningarna inte väntar på att skiftet ska ta slut, och som gör att de tar ett extra varv i hopp om att kunna göra nytta.
Frivilligheten – och de mycket låga administrationskostnaderna – är också en styrka när båtar och utrustning ska finansieras. Det blir lättare att få gåvor och arv till båtar och utrustning, och medlemmarna vet att avgiften gör riktig nytta.
Sjöräddningssällskapet gör idag 70 procent av alla räddningsinsatser till sjöss. Medlemmarna får gratis hjälp med bogsering och annat, även om de inte hamnat i nöd.
Inte medlem?
Vad väntar du på?
Robert Aschberg

Ny krönikör
Robert Aschberg är ny krönikör i Båtliv. Robban är TV-producent och journalist med ett stort eget båtintresse. Han är även medlem i Sjöräddningssällskapets styrelse.
I Båtliv är Robban krönikör med rätt att tycka till. Om du har åsikter eller tips så kan du maila honom på adressen Robert.Aschberg@batliv.se