För oss som älskar livet till sjöss innebär båtlivet inte bara att få njuta av friheten på vattnet, utan också att återvända till det sociala sammanhang som båtlivet skapar. Samtalen vid bryggan, grillkvällarna i naturhamnarna och det tysta lugnet när man ankrat upp i en skyddad vik – det är ögonblick som sätter sig djupt i själen. Men båtlivet är inte bara nöje, det är också förbundet med ett stort ansvar, Vi rör oss i en unik marin miljö, där allemansrätten ger oss möjligheter som vi ofta tar för givna. Vi måste värna naturen, djurlivet och det arv som båtlivet faktiskt är.
Men i takt med att båtarna sjösätts märker jag något som gnager och eskalerar varje år, färre segel vid horisonten, tommare bryggor, klubbar som har haft årslånga köer annonserar om lediga platser över hela landet, mindre aktivitet på kobbar och skär. Den levande båtkulturen, som så länge varit en självklar del av den svenska sommaren, verkar långsamt tappa fart.
Det är lätt att tänka att det bara är en tillfällig svacka, kanske påverkad av ekonomi och därtill högre kostnader eller tillfälliga trender. Men jag tror det ligger något djupare bakom, Vi står mitt i en tydlig generationsväxling – men till skillnad från tidigare skiften märks denna på ett helt annat sätt. Unga människor i dag har andra vanor, andra preferenser och framför allt andra krav på tillgänglighet, bekvämlighet och flexibilitet. Båtlivet, som ofta kräver både planering, praktiska färdigheter och tålamod, lockar kanske inte på samma sätt som det en gång gjorde vilket är till viss del naturligt.
Frågan är – vad gör vi åt det? För det är här min oro blir till frustration. Jag upplever att många av våra båtorganisationer – oavsett om de är kommersiella eller förbundsstyrda – inte agerar tillräckligt snabbt eller proaktivt. Det verkar finnas en övertro på att båtlivet ska klara sig själv, att traditionen är så stark att den kommer att leva vidare av egen kraft, vilket är en farlig föreställning.
Verkligheten är att inget består utan anpassning, vi måste våga ifrågasätta gamla sanningar och öppna upp för nya sätt att bedriva och främja båtliv och nej – det handlar inte om att överge traditionen – tvärtom. Det handlar om att förnya den så att den kan fortsätta leva, kan vi till exempel sänka trösklarna för att komma in i båtlivet? Göra det enklare att prova på utan att direkt behöva köpa en båt, utveckla delningslösningar, kurser och sociala nätverk där nya entusiaster kan få stöd, kan klubbar och förbund hitta nya former för engagemang som bättre passar de som lever ett liv med många konkurrerande intressen?
Vi har ett ansvar, inte bara som båtägare utan som bärare av en kultur, en kultur där människan och havet möts, där resan är viktigare än målet och där det finns tid för eftertanke. Den kulturen förtjänar att leva vidare – men den kräver att vi kavlar upp ärmarna, det räcker inte längre att förvalta vi måste också skapa nytt.
Låt oss därför ta en ärlig diskussion om båtlivets framtid, låt oss inte romantisera det som varit, utan i stället fundera på hur vi bär med oss det bästa från historien in i en ny tid. Det finns så mycket att vinna för både individen och samhället, för naturen, gemenskapen och inte minst det mänskliga välmåendet.
Havet ligger där, stillheten väntar – men frågan är vem är det som kastar loss i framtiden?
Joachim Källsholm
Ordförande Gryts Varvs Båtklubb och mångårigt genuint intresserad av båtliv
