Sjöfartsverkets statistik för 2008 är nu klar. Denna visa att 43 människor fick sätta livet till förra året i samband med fritidsbåtar.
Än en gång inträffade flertalet av dödsolyckorna i samband med fiske från mindre båtar, framför allt i insjöar. Fler än 20 personer kunde ha räddats till livet om de haft flytväst på sig. Av de 43 omkomna är tre kvinnor.
Sammanlagt fick MRCC – den svenska sjöräddningscentralen, placerad i Göteborg – ta hand om 1 037 larm och 964 sjöräddningsenheter fick sättas in i räddningsarbetet.
Statistiken visar – återigen – att flertalet av larm från fritidsbåtar handlar om grundstötning eller maskin- och propellerhaverier. Sammanlagt är det 262 sådana larm som har nått MRCC (Maritime Rescue Coordination Center).
Då det gäller själva undsättningsarbetet är det Svenska Sällskapet för Räddning av Skeppsbrutne (SSRS) som bär den tyngsta bördan. Sällskapet svarar för drygt hälften av alla insatserna.
Tungt ansvar
Sjöfartsverkets räddningsledare i MRCC har ett tungt ansvar och måste med kort varsel besluta i vilken kategori ett larm skall läggas. Det finns ett antal sådana kategorier; ovisshet, beredskap, nöd och något som förkortat heter NIL (”inte larm”). Kategoriseringen bestämmer hur den första insatsen skall göras och den kan sedan uppgraderas. Nöd är den klart allvarligaste. När ett fall hamnar där gäller det att rädda liv.
Sjöräddningen har då max 60 minuter på sig att lokalisera den nödställde och detta ska ske i 90 procent av fallen. Den svenska sjöräddningen uppnådde detta mål i 94 procent av alla nationella fall och i 91 procent av de internationella. I det senare fallet är insatstiden max 90 minuter.
År 2008 hanterade MRCC 638 beredskapsfall, 102 kategoriserades som ovisshet och 147 var rena nödfall. Övriga larm är så kallade NIL och larm om sjuktransporter.
Fler larm – färre omkomna
Vid en jämförelse med statistiken för år 2007 kan en del märkligheter noteras. Antalet sjöräddningslarm var då betydligt flera, hela 1 205 fall medan antalet omkomna var lägre än 2008; eller 35 personer.
Det stora antalet larm kan förklaras med att det under 2007 härskade hårda vindar i långa perioder under den sommaren. Många båtägare tröttnade på att ligga inblåsta och gav sig ut i blåsten. En del klarade inte detta utan tvingades begära hjälp.
Maria Boman, mycket erfaren räddningsledare på MRCC, säger så här om vindstyrkorna:
– Redan vid 5 m/sek bör båtägaren tänka sig för. Vid den vindstyrkan sätter seglaren segel och drar iväg – motorbåtsägaren kan få en gropig resa. Går vi upp i styrka är redan 9 m/sek olämpligt för de flesta båtägare. Sedan är det självklart så att båten, skepparens och besättningens erfarenhet, också har stor betydelse. Något som också kan upplevas som mycket obehagligt är det som kallas ”gammal sjö”, i en sådan situation kan sjösjukan drabba besättningen hårt.
Troligen berodde de färre dödsolyckorna på att många inte tog chansen – stannade kvar i hamnen…
Dålig simförmåga
Sammanlagt drunknade 107 människor förra året i vattenoch isolyckor, detta enligt den statistik som Svenska Livräddningssällskapet har tagit fram. Sällskapet har också genomfört en attitydundersökning för att kartlägga svenskarnas inställning till riskerna vid vatten och kunskapen i simning.
Resultatet är nedslående, många har inte testat sin simkunnighet på flera år. Detta medför att man lätt överskattar sin simförmåga och inte klarar en nödsituation. Sällskapets sammanställning för 2008 visar att 65 procent av de drunknade var över 50 år och fyra av tio var över 70 år.
Kommentarer
Den svenska alkohollagstiftningen till sjöss är en nykterhets extremistisk vidrighet som saknar sin motsvarighet i alla andra länder i Europa. Ansvarig för detta är förstås INTE vissa underhuggar politiker. Statsministern för alliansregeringen är den ytterst ansvarige för denna juridiska katastrof och avkrävs en förklaring!