29 mars, 2022

Finns det några pålitliga sanningar?

Kan vi lita på våra forskare och professorer?

Förhoppningsvis intill dess nya forskningsresultat eller rön presenteras. I vinter kunde man läsa ett inlägg om invandring i Göteborgs-Posten med rubriken ”Alla hade fel – asylinvandringen blev en vinstaffär”, skriven av Peo Hansen, professor i statskunskap. Fyra dagar senare svarar Pär Österholm, professor i nationalekonomi, på inlägget med rubriken ”Att asylinvandringen skulle vara lönsam är önsketänkande”.

Vem ska man tro på eller väljer man den information som passar de egna åsikterna bäst? Dessa kloka och kunniga professorer med diametralt olika uppfattningar i samma fråga leder osökt tanken till frågan om hur farlig kopparn egentligen är för vattenmiljön.

Västkustens Båtförbund och SXK västkustkrets visade förra året, efter fyra års mätningar i haven runt Sverige, att den koppar som finns på skrovet snabbt omvandlas till en form som inte längre är biotillgänglig och därmed inte är så giftig. Omedelbart hävdade forskare från Chalmers tekniska högskola att slutsatserna saknar vetenskaplig grund och ger ett missvisande resultat. Dessutom fanns krafter som till och med ville förbjuda Båtliv att publicera de gjorda mätningarna, förmodligen i syfte att inte ens tillåta någon debatt. Trots att publiceringen enbart avsåg resultat av gjorda mätningar och ingenting annat.

Havsmiljöinstitutets rapport ”Fritidsbåtars påverkan på grunda kustekosystem i Sverige” är heller ingen tydlig ledstjärna i koppardebatten med, som man uppfattar, ibland tendensiösa resonemang och även bristande redovisning och granskning av citerade arbeten. Till exempel sägs att kopparutsläppen från bottenmålade sjösatta båtskrov inte är så små och enligt beräkningar utgör de 57 ton per år till hela Östersjön. Om man i stället lägger ihop alla utsläpp inklusive sjöfart, luft och vatten blir belastningen från fritidsbåtar 1,7 procent, något som knappast kan betecknas som mycket.

Svenska Miljöinstitutet har i en rapport från 2007 sagt att kopparjoner som avgår från metallen till omgivande vatten ombildas till ofarliga och önskvärda spårämnen i naturen. Beväxningsskyddet har bara en räckvidd från ytan där det befinner sig på högst 0,1 mm.

Endast Piteälven, som passerar genom kopparhaltiga områden, tömmer ut cirka 60 000 ton av sådana kopparföreningar i Östersjön varje år. Om en fritidsbåt varje år avger 1 kg kopparföreningar motsvarar Piteälven cirka 60 miljoner fritidsbåtar.

Dessa exempel visar hur svårt en båtägare har att dra relevanta slutsatser om kopparns giftighet. Så länga alla bara försvarar sina egna sanningar väljer båtägaren det alternativ som passar individen bäst. Båtägarna på Västkusten är av förklarliga skäl extra oroliga för konsekvenserna av ett eventuellt kopparförbud, eftersom det idag inte finns någon annan metod att försvara sig med mot havstulpanerna.

I-Tech, ett biotechföretag som utvecklat Selektope, en aktiv antifoulingsubstans som repellerar havstulpaner från fartyg och fritidsbåtar, startade sin forskning och utveckling år 2000 genom bidrag från MISTRA, en stiftelse för miljöstrategisk forskning. Substansen är myndighetsgodkänd i flera länder och sedan 2016 även i EU. I-Tech hävdar att när Selektope utnyttjas till fullo kan den totala användningen av biocider och metalloxider minskas avsevärt i framtiden.

Vad är det som hindrar att dagens färgtillverkare kan blanda i den substansen i våra bottenfärger?