Det talas mycket om det hållbara båtlivet. Aktörer inom branschen gör sitt bästa för att ställa om tjänster och produkter i linje med FN:s globala utvecklingsmål. Genom en snabb och enkel Google-sökning på ”hållbart båtliv” kan jag konstatera att samtliga rubriker (med endast ett undantag – en forskningsrapport från Göteborgs Universitet), uteslutande handlar om miljöfrågor. Minskad inverkan av kemikalier, fossila bränslen, bättre hantering för avfallshantering, information om ”eco-driving” samt mängder med elbåtsinnovationer.
Alla dessa initiativ är viktiga, men samtidigt undrar jag varför allt utgår ifrån att det enbart är miljön som ska vara hållbar. Ingen aktör verkar ha uppmärksammat att FN:s utvecklingsmål består av tre ben: Miljö, Ekonomisk och Socialt hållbar utveckling. Att enbart fokusera på miljöfrågor och förvänta sig ett hållbart resultat blir som att sitta på en pall som bara har ett ben. Det kommer alltid behöva stöttas upp med ett och även två andra ben för att inte tappa balansen. Så vad mer kan göras? I denna krönika fokuserar jag på våra ideella båtklubbar.
Social hållbarhet – glöm inte bort individen
Statistik visar att den psykiska ohälsan hos unga ökar i samhället. Den ofrivilliga ensamheten hos äldre har blivit så pass allvarlig att regeringen för något år sedan tillsatte över 300 Mkr i bidrag för aktiviteter som kan stävja problemet. Båtklubbar har redan en infrastruktur för att kunna erbjuda en fenomenal mötesplats för att stärka den enskilde individens betydelse i ett socialt sammanhang. Jag skulle vilja uppmuntra alla ideella båtklubbar att söka dessa medel. Jag skulle även vilja tala om för våra politiker att båtlivets hållbarhetsarbete inte enbart handlar om att stävja negativ miljöpåverkan, det handlar minst lika mycket om att vara med och skapa välmående människor i vårt samhälle. Där spelar båtklubbar en mycket viktig men än så länge underutnyttjad roll.
Båtklubbarnas struktur behöver anpassas till dagens sociala beteenden och livspussel som är markant annorlunda än de som fanns när många av dem bildades under folkrörelsen och folkhemmets storhetstid. De traditioner som fanns då, de finns inte längre. Som flera båtklubbar jag talat med redan vittnar om, blir det allt svårare att få yngre generationens medlemmar att se värdet i något som en osynlig medlemsgrupp ”äger tillsammans”. Klubbstugan och bryggan blir enbart en carport till en jämförelsevis billig om än själlös båtparkering.
Ekonomisk hållbarhet – släpp beröringsskräcken
Samtidigt som den nya generationens medlemmar inte förstår medlemsnyttan så sitter många andra fast i ärvda sociala strukturer med en gammal ekonomisk måttstock som blir beröringsskräck till allt som är kommersiellt: “Det ska göras gratis, annars är det “fult”; “Funktionärer ska inte få kompensation för sin tid för då är vi som en vinstdrivande marina”.
Jag upplever att denna polemik är ekonomiskt ohållbar och sätter stopp för alla möjligheter en båtklubb har till att bli en huvudspelare i social hållbarhet och jag skulle vilja uppmuntra båtklubbar att börja tänka i blandekonomiska termer. Jag skulle även här vilja uppvakta våra politiker och förklara hur båtklubbar starkt bidrar till att motverka psykisk ohälsa och ofrivillig ensamhet. Då kommer de att inse att det är en tämligen billig investering att fortsätta stödja klubbarna med till exempel förmånliga markarrenden. Klubbarna i sin tur kan utvecklas långt in i framtiden genom att stå stadigt på alla tre ben.
