Yngve Holmgren är en av dem som är kvar som var med för 50 år sedan när hamnen bestod av ett skjul som mötesplats och båtarna låg på boj huller om buller i vilken. Tillsammans med flera andra engagerade båtkompisar fick han själv köpa båtplatser och låna ut pengar till klubben för att det skulle gå ihop sig, det är vi väldigt glada och tacksamma för idag.
Även virket i vår klubbstuga kommer från de här människorna. De avverkade och hyvlade själva, dag och natt. Med Yngve har under årens lopp många ideellt arbetande medlemmar, grävt, snickrat, målat, räknat och slitit och framförallt gett av sin tid.
Det är otroligt imponerande när jag tittar på vad vi har idag; en säker, miljövänlig, välkommande hamn med fina bryggor för båtarna och uppställningsplatser på vintern, klubbstugan är en mötesplats för våra cirka 250 medlemmar. Ungdomsverksamheten växer så det knakar, en fin sammanhållning för oss båtfolk.
Dock känner jag en liten oro för framtiden och hur vi ska förvalta allt detta fina vi har, som Yngve och flera efter honom i 50 år har varit med och byggt upp.
Det finns tyvärr inte längre samma tid, lust, eller prioritet att engagera sig ideellt, det blir svårare att få medlemmar att ta plats i styrelsen, valberedningen får kämpa hårt. Jag hör att det är en utmaning i många andra föreningar också i landet också.
Vi får heller inte slita ut våra eldsjälar, de i klubben som gör nästan allt, som alltid ställer upp, är lösningsorienterade, fixar och donar med så mycket mer än vi andra förstår och ser. Vad kan vi tillsammans göra för att bevara detta fina arv?
Jag vill från mitt håll och på ett positivt sätt uppmana alla medlemmar i båtklubbar att på ert nästa årsmöte eller liknande när det bes om hjälp på olika poster, säg ja, ja, hjälp till, ta ett uppdrag, litet som stort. Det behövs alltid hjälpande händer på flera platser i en klubb och för att få den att fungera och fortsätta utvecklas. Jag lovar, det är roligt, lärorikt och givande att få vara med att påverka och utveckla våra båtklubbar framåt.
Camilla Sydner Svensson
Askersunds Segel & Motorbåtsklubb
De första helgerna i hamnen är så mysiga, när alla båtgrannar är i hamnen och stuvar, polerar och fixar på sina båtar. Det ska inspekteras och vinterns nya inköp skall avhandlas, klämmas på och imponeras av.
Vår båtklubb startar säsongen med arbetsdag i hamnen och på kvällen har vi passat en utmaning till vår grannklubb i bowling på vår lokala O´Learys, en aktivitet för alla som vill och kan, kvällen avrundas med en gemensam grillbuffé och snack om väder, vind segel och motorer. Ett och annat världsproblem löses säkert under kvällen i någon sittbrunn.
Det finns alltid något att fira. Vår båtklubb fyller vi 50 år, så vi dundrar på med ett 50-årskalas. Alla som känner mig vet jag älskar kalas och fester i alla former. Den roliga utmaningen i en båtklubb är att hitta aktiviteter som passar alla, vi har medlemmar i åldersspannet 0–100 år.
På förmiddagen planerar vi att starta upp med en segeltävling, de som inte seglar hejar på, blåser ballonger och bakar tårta. Därefter samlas vi på bryggan för fikastund tillsammans, det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Trampbåtsracet, som ska avgöra vilken brygga som står för städningen dagen därpå, är en viktig tradition. Den lockar fram tävlingshornen hos de lugnaste. Vi har även en fisketävling för barnen med sponsrade fina priser från lokala företag.
På kvällen kör vi på enligt lång tradition med liveband, dans och samkväm på bryggan. Det kan bli en och annan överraskning också, men det kan jag ju inte berätta här.
Bidragen till årets fototävling börjar strömma in, bilder på badande barn, värmande brasor, däckskatter och hundar, soliga fördäck, båtar som speglar sig i solen, ett kul sätt att se vart och vad de andra medlemmarna håller på med under semestern. I år ska i alla fall jag och min familj försöka ta oss ur Vättern, det är min plan. Vi vill gärna dra ihop en liten kortege med erfarna sjömän och kvinnor som vill hänga på oss, en resa där det ska badas, skålas, ätas, samtalas, sjungas och skrattas.
Båtsäsongen är här med tre plus och tre minus. Vi döper listan till Vind i segel och Kölhalning.
Vind i segel:
- Vi får ha stort 50-årskalas och massa andra kul aktiviteter i vår båtklubb i sommar.
- Jag får träffa och umgås med sommarkatterna i flera månader framöver.
- Vår 15-åriga dotter fortfarande ser fram emot att åka ut med båten.
Kölhalning på:
- Vattenståndet i Vättern är lägre än på många år,
- Jag hade råkat glömde tömma varmvattenberedaren inför vintervilan.
- Fiskmåsarna har utsett min båt till toalett.
Camilla Sydner Svensson är ordförande i Askersunds Segel & Motorbåtsklubb, som utsågs till Årets Båtklubb 2015.
När man snyggt rullar in kommer publiken snabbt på plats, ofta med varsin klappstol i handen. De sätter sig på behörigt avstånd och tittar oblygt på när man ska trassla sig in på sin plats. Backa hjärtat! Vrid lite till höger och framåt, vrålar åskådarna lite för högt och vasst.
När stressen börjar krypa på och man äntligen har kommit tillrätta på platsen skall förtältet upp. Det är en prövning för ett äktenskap!
Nu kommer vi till den för mig stora skillnaden– när vi för första gången skulle lägga till i en gästhamn. Jag har tur som har en väldigt lugn make som inte stressar upp sig när jag i springer runt som en yr höna ombord. Jag fendrade av, ordnade tampar och skrek som vanligt lite för högt och gällt mina panikslagna anvisningar. Det låg galet fina båtar i närheten, det var trångt och svetten rann.
Då såg jag i ögonvrån hur det började röra sig på båtarna närmast och på bryggan. Det fendrades av även där och det var flera utsträckta händer till tamparna när vi kommer intill. Wow! – min första tanke var att dom hade sett och hört mig och tänkt att, stackare, vi måste hjälpa dom så dom inte pajar våra båtar.
Men nej, så var det inte. Det var genuint intresse och hjälpsamhet av ett slag jag inte mött i min tidigare campingkarriär. Nu har jag lagt till i många hamnar många gånger, men jag känner fortfarande lite stress varje gång. Jag döljer det lite bättre nu förtiden, men alltid – det slår aldrig fel – finns det hjälpande båtmänniskor med direktiv och framförallt hjälpande händer.
Det imponerar stort på mig när vi är på sjön att oavsett vad vi kommer i för båt, segel, motor, gammal eller ny, veteraner eller nybörjare. Vi sitter alla i samma båt…
Camilla Sydner Svensson är ordförande i Askersunds Segel & Motorbåtsklubb, som utsågs till Årets Båtklubb 2015.
Jag är uppväxt så långt ifrån vatten och båtar man kan komma. Det närmaste jag har varit vatten under min uppväxt var en plaskdamm i Örebro. Jag har även ett vagt minne att jag fick provsegla jolle på något sommarkollo icke modern tid. En riktig landkrabba, med andra ord.
När båtlivet presenterades för mig var det med skräckblandad förtjusning. Det är så otroligt vackert i Vätterns norra skärgård och jag blev förälskad med en gång. Men vilka är riskerna med element som vatten och eld många gånger långt från civilisationen. Hur kör man en båt? Var kan och ska man åka? Vad gör man om något händer? Vid en nödsituation, kan jag ta båten i hamn på ett säkert sätt?
Sen kommer historierna och myterna från folk runtomkring. Jag kan vara lugn för dom har varit med om så mycket värre än jag ens kan fantisera om. De har fastnat i slussar och drivit in i andra båtar. Jag har hört skräckhistorier om kalsongflykter från öar på nätterna när båtar slitit sig, toaletter som byggt övertryck och sprutat skit i hela båten.
Jag hade nog en rädsla att skaffa egen båt. Med brist på erfarenhet och ett extremt kontrollbehov kändes det inte alls bra i magen, men efter långa diskussioner med familjen om att köpa en egen båt bestämde vi oss för att göra det.
Jag anmälde mig till att läsa förarintyg, började med att lära mig hur båten och vattnet fungerar, säkerhetsutbildning i kombination med en studiedag hos brandkåren och sjöräddningen i Örebro. Självförtroendet växte, jag fick blodad tand och hoppade direkt på kustskepparen. Jag tog i farten även VHF-licens, det kändes så bra. På första båtturen svingade jag skrytsamt med mina bestick och sjökort – jag kände mig mycket säkrare nu. Vi är två vuxna som kan hjälpas åt på båten.
Jag är fortfarande en båtmänniska som inte har gått på grund, men även en båtägare som är tacksam att jag vågade. Jag har vunnit så mycket, alla fantastiska dagar och nätter på sjön och i båten i sällskap av familj och vänner. Jag har även lärt känna så många nya intressanta människor med erfarenheter som jag får ta del av och fortsätta lära av andras misstag ett tag till. Jag hoppas att andra i framtiden kanske kan få användning eller ett gott skratt till mina.
Camilla Sydner Svensson är ordförande i Askersunds Segel & Motorbåtsklubb, som utsågs till Årets Båtklubb 2015.
