Röda raketer och ”Jönssons myrstack”

Lasse Bengtssons krönika 0904 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik

Nu vet vi var någonstans de flesta incidenterna med fritidsbåtar inträffar – de hittas i ”Jönssons myrstackar”.
Om ni undrar vad detta är så ska jag berätta;
I sju år har Sjöräddningssällskapet (SSRS) tjatat på Sjöfartsverket att de i räddningsstatistiken ska lägga in var någonstans de flesta olyckorna till sjöss inträffar.
Från och med 2008 sker detta. Det blev två stora, täta klumpar av röda prickar i sjökortet. De låg förstås runt Stockholm och Göteborg med omgivande skärgårdar. Inte så mycket likt en myrstack, men det var vad någon tyckte och så blev det.

Jönsson då?

Han heter Anders i förnamn och jobbar inom Sjöräddningssällskapet och det var nog han som tjatade mest.
Myrstackarna visar bland annat att nästan alla olyckor inträffar nära kusten – inom GSM-telefonernas räckvidd.
Bra, sa Jönsson. Nu kan vi slopa de ålderdomliga – och farliga – nödraketerna. En torrt förvarad mobiltelefon är bättre!
Den som har sett hur en nödraket farit upp i jackärmen på en stackars panikslagen nödställd håller helhjärtat med.
Sjöpolisen vill ha hjälp av Sjöfartsverkets lotsar och båtmän. Dom ska tipsa Sjöpolisen som nästan inte har några egna, sjövärdiga, båtar kvar om bus på sjön.
Jaha, vad ska nu Kustbevakningen dra till med? Tänk om polisen får flera larm? Inte bra för den årliga anslagssökningen… Är det bara jag som tycker att detta luktar lite angiveri? Självklart har vi alla ett medborgerligt ansvar att hjälpa polis och andra av ordningens upprätthållare men… Ska lotsarna och deras båtmän bli extrapoliser?
Slutligen, tystnaden är total från regeringskansliet vad det gäller frågan om det obligatoriska förarbeviset för fritidsbåtar.
Där, på kansliet, har politiker och statstjänstemän fullt upp med toatömning och högtekniska spolplattor.

Ha en god båtsommar! Ta det lugnt och ta åtminstone med flytvästen.

Plan på gång för att förebygga båtolyckor

Ett av de uppdrag som den nybildade Transsportstyrelsen fick från den svenska regeringen var: Bringa reda i olycksstatistiken för fritidsbåtar och lägg fram ett program för en nollvision.

Idag arbetar Sjösäkerhetsrådet tillsammans med nybildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) för att se över all olycksrapportering som har med fritidsbåtar att göra.

Målet är att redan i år kunna lägga fram en plan för hur denna samlade statistik, tillsammans med drygt 200 så kallade djupintervjuer av drabbade få fram erfarenheter som kan hjälpa till att förebygga olyckor till sjöss.

Inom Sjösäkerhetsrådet har det i flera år funnits önskemål om att Sjöfartsverket skulle göra haveriutredningar även där fritidsbåtar var inblandade i olyckor till sjöss. De hade också långt gående planer på så kallade incidentrapportering – båtägaren skulle självmant fylla i ett formulär med beskrivning om vad som hänt och sända detta till Sjösäkerhetsrådet.

Många samlar statistik

Det arbetet har gått trögt och intresset har varit minst sagt dåligt från båtägarnas sida.

Det finns en rad myndigheter som var och en för statistik över olyckor till sjöss, Sjöfartsverket, MSB (tidigare Räddningsverket), Sjöpolisen, Kustbevakningen, sjukvården och det helt fristående Sjöräddningssällskapet.

Det är emellertid inte helt enkelt att bara lägga samman dessa rapporter. Medan Sjöfartsverkets räddningscentral, MRCC, i sin statistik enbart talar om räddningsarbetet och inte om orsaken till olyckan, gör Sjöpolisen brottsutredningar – rapporter man inte gärna släpper ifrån sig. Samma sak gäller för Kustbevakningen och då det gäller den allmänna sjukvårdens uppgifter är dessa redan från början sekretessbelagda.

Sjöräddningssällskapets statistik är främst till för att effektivisera det egna räddningsarbetet.

Anonyma intervjuer

Civilingenjör Olle Bråfelt arbetar för Sjösäkerhetsrådets räkning med att ta fram enkla regler och metoder för att få fram de uppgifter som behövs.

– Det handlar om att filtrera informationen från de olika myndigheterna, säger han.

– Vi är inte intresserade av att ”sätta dit folk”, det är inte vårt uppdrag. Men vi måste få veta vad som lett fram till de krissituationer båtfolket råkat ut för. Med hjälp av datainsamling och djupintervjuer från inblandade – intervjuer som alltid är namnskyddade – bör det vara möjligt att bygga upp en erfarenhetsbas ur vilken det går att dra slutsatser för ett säkrare båtliv.

Tidningsklipp bäst

Det är flera problem som utredarna möter i sitt arbete, intressekollisioner där den ena myndigheten vill rädda liv och egendom och den andra beivra lagbrott och en tredje skydda skadade människors integritet.

– Märkligt nog är vår bästa informationskälla idag inte någon av dessa myndigheter, det är faktiskt tidningsuppgifter! Ur de klipp vi får från svensk dagspress finns ofta själva händelseförloppet beskrivet och det är ju detta vi vill ha tag i.

Även båtlivets olika organisationer ska vara med i utredningsarbetet, Svenska Båtunionens stora bas av säkerhetsbesiktningar, andra organisationers tekniska kommittéer med flera kommer att inbjudas för att medverka.

”Glöm batongen”

Svenska Sällskapet för Räddning av Sjöfarande (SSRS) ser mycket positivt på arbetet med at få fram en nollvision:

– Vi har länge arbetat mot detta mål, säger Anders Jönsson, chef för speciella projekt inom sällskapet. Men det gäller att hitta de rätta samarbetsformerna, att få polis och KBV att glömma ”batongen” och få Sjöfartsverkets personal att förstå att detta inte är någon kritik mot deras arbete.

Mats Rosander, Sjösäkerhetsrådet, är en av de huvudansvariga för det här arbetet.

– Nu måste vi komma till skott, regeringen har sagt ifrån och vårt jobb är att skapa regler för vad som ska tas med i denna informationsbas. Regeringen har dessutom gett oss kort tid på att komma till skott, redan i år ska jobbet vara färdigt.

Fotnot: I jobbet ingår att skapa definitioner för olika situationer vid en kris. En skadad är skadad först när vederbörande legat för vård under ett dygn på sjukhus – inte förr.

Konsten att rädda liv

Lasse Bengtssons krönika 0903 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik

Sjöfartsverkets statistik över antalet sjöräddningsinsatser är verkligen något att fundera över. Inte själva upplägget utan vad den avslöjar om oss båtmänniskor och vårt sätt att vistas och färdas på hav och sjöar.
Allt för många gånger finns okunskap, bristande sjövana och ren dumdristighet i bakgrunden.
Underlåtenheter som den svenska sjöräddningen måste städa upp i.
Det är tur att de, Sjöräddningen alltså, är så duktiga.
När jag studerade statistiken från förra året var det några saker som stack till i ögonen på mig:
Av 1 037 larm till Sjöräddningscentralen i Göteborg var det till slut 147 som klassades som rena nödsituationer – fall där människors liv var i uppenbar fara…
147 av 1037 – det är en dryg tiondel – hur kan det komma sig?
En del av svaret finns hos en enda person – hon eller han som sitter som räddningsledare i MRCC (Maritime Rescue Coordination Center) som sjöräddningscentralen heter.
Denna person har det totala ansvaret att avgöra hur allvarlig situationen därute på sjön egentligen är och sedan anpassa räddningsinsatserna.
Det är ett grannlaga och viktigt men anonymt jobb som fordrar sjömanskap, goda nerver och stor portion av mod.
Förra året omkom 38 människor i samband med fritidsbåtar. Om man så vill kan man också säga att av 147 fall där människor var nära döden räddades 109 liv.
Men sådant talar man inte om i sjöräddningskretsar… Det är bara omkomna som räknas.
En annan detalj ur statistiken; SSRS, Sjöräddningssällskapet, svarar för mera än hälften av alla insatser.
Frivilliga ställer upp, medel skänks från enskilda, företag och – inte minst – båtklubbar, gör detta möjligt.
När ska staten ge denna förnämliga organisation, alla de frivilliga och alla donatorer det beröm de förtjänar?!
Måste staten, det vill säga vi, vara så småaktiga?

Så här gör vi:
Tala om hur många liv som räddas varje år, inte bara de som omkommer och ge kredit till sjöräddarna och deras stödtrupper!
Om några månader är det dags igen. Låt oss ge sjöräddarna en lugn och skön sommar. Det är de värda…

Och glöm inte flytvästen i sommar!

Fotnot: Siffran 38 anger antalet omkomna inom sjöräddningens område. Till detta kommer omkomna i hamnar m m, vilket ger slutsumman 43.

43 omkom i båtolyckor 2008 – Flytväst kunde ha räddat hälften

Sjöfartsverkets statistik för 2008 är nu klar. Denna visa att 43 människor fick sätta livet till förra året i samband med fritidsbåtar.

Än en gång inträffade flertalet av dödsolyckorna i samband med fiske från mindre båtar, framför allt i insjöar. Fler än 20 personer kunde ha räddats till livet om de haft flytväst på sig. Av de 43 omkomna är tre kvinnor.

Sammanlagt fick MRCC – den svenska sjöräddningscentralen, placerad i Göteborg – ta hand om 1 037 larm och 964 sjöräddningsenheter fick sättas in i räddningsarbetet.

Statistiken visar – återigen – att flertalet av larm från fritidsbåtar handlar om grundstötning eller maskin- och propellerhaverier. Sammanlagt är det 262 sådana larm som har nått MRCC (Maritime Rescue Coordination Center).

Då det gäller själva undsättningsarbetet är det Svenska Sällskapet för Räddning av Skeppsbrutne (SSRS) som bär den tyngsta bördan. Sällskapet svarar för drygt hälften av alla insatserna.

Tungt ansvar

Sjöfartsverkets räddningsledare i MRCC har ett tungt ansvar och måste med kort varsel besluta i vilken kategori ett larm skall läggas. Det finns ett antal sådana kategorier; ovisshet, beredskap, nöd och något som förkortat heter NIL (”inte larm”). Kategoriseringen bestämmer hur den första insatsen skall göras och den kan sedan uppgraderas. Nöd är den klart allvarligaste. När ett fall hamnar där gäller det att rädda liv.

Sjöräddningen har då max 60 minuter på sig att lokalisera den nödställde och detta ska ske i 90 procent av fallen. Den svenska sjöräddningen uppnådde detta mål i 94 procent av alla nationella fall och i 91 procent av de internationella. I det senare fallet är insatstiden max 90 minuter.

År 2008 hanterade MRCC 638 beredskapsfall, 102 kategoriserades som ovisshet och 147 var rena nödfall. Övriga larm är så kallade NIL och larm om sjuktransporter.

Fler larm – färre omkomna

Vid en jämförelse med statistiken för år 2007 kan en del märkligheter noteras. Antalet sjöräddningslarm var då betydligt flera, hela 1 205 fall medan antalet omkomna var lägre än 2008; eller 35 personer.

Det stora antalet larm kan förklaras med att det under 2007 härskade hårda vindar i långa perioder under den sommaren. Många båtägare tröttnade på att ligga inblåsta och gav sig ut i blåsten. En del klarade inte detta utan tvingades begära hjälp.

Maria Boman, mycket erfaren räddningsledare på MRCC, säger så här om vindstyrkorna:

– Redan vid 5 m/sek bör båtägaren tänka sig för. Vid den vindstyrkan sätter seglaren segel och drar iväg – motorbåtsägaren kan få en gropig resa. Går vi upp i styrka är redan 9 m/sek olämpligt för de flesta båtägare. Sedan är det självklart så att båten, skepparens och besättningens erfarenhet, också har stor betydelse. Något som också kan upplevas som mycket obehagligt är det som kallas ”gammal sjö”, i en sådan situation kan sjösjukan drabba besättningen hårt.

Troligen berodde de färre dödsolyckorna på att många inte tog chansen – stannade kvar i hamnen…

Dålig simförmåga

Sammanlagt drunknade 107 människor förra året i vattenoch isolyckor, detta enligt den statistik som Svenska Livräddningssällskapet har tagit fram. Sällskapet har också genomfört en attitydundersökning för att kartlägga svenskarnas inställning till riskerna vid vatten och kunskapen i simning.

Resultatet är nedslående, många har inte testat sin simkunnighet på flera år. Detta medför att man lätt överskattar sin simförmåga och inte klarar en nödsituation. Sällskapets sammanställning för 2008 visar att 65 procent av de drunknade var över 50 år och fyra av tio var över 70 år.

Kommentarer

ulf 10:12:30 2011-08-19

Den svenska alkohollagstiftningen till sjöss är en nykterhets extremistisk vidrighet som saknar sin motsvarighet i alla andra länder i Europa. Ansvarig för detta är förstås INTE vissa underhuggar politiker. Statsministern för alliansregeringen är den ytterst ansvarige för denna juridiska katastrof och avkrävs en förklaring!

Fekalier till sjöss – en dyrbar lyx

Lasses Bengtssons krönika 0902 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik

Nu ska miljoner skattekronor rulla i väg ut på böljan den blå… När det gäller ”kraftfulla åtgärder mot havets övergödning” tänker vår regering öppna plånboken ordentligt.

Det skulle förstås kunna vara något man tar av sig hatten och hurrar för.
Men.
Har ni hört uttrycket ”slå ihjäl flugor med stekpannan”?
Så vill jag karaktärisera en del av Miljödepartementets påfund.
Att införa stopp för toatömning från fritidsbåtar till sjöss låter ju vid första tanken som en briljant idé – nu blir ju badvattnet så där klart som det ska vara…
Fast det är det ju redan…
På några få ställen däremot uppför sig tydligen en del skitprinsar (förlåt uttrycket) illa. Antingen badar de aldrig eller också gillar de att doppa sig i sitt eget träck…
Jag har svårt att tro på dessa illvilliga rykten. Så korkade båtmänniskor finns inte.
Men staten tror. Regeringen är så troende att den vill satsa hundratals miljoner kr på att stoppa bajseriet i havet. För inte tala om vad det kostar båtägarna…

Övergödning?
Tillgänglig forskning – en enda – visar tydligt att så inte är fallet. Inte ens om miljoner båtmänniskor bajsar direkt ut i drickat…
Försumbart sa forskarna och – faktiskt – också miljödepartementet:
konsekvenserna av ett förbud kan miljömässigt bli något begränsade, sa ministern.
Men så sa inte infrastrukturministern. Nejdå. Enligt denna dam använder vi – båtmänniskorna alltså – hav och sjö som en ”gigantisk vattentoalett”. Jösses…
Men OK, varför inte inrätta lokala förbud på de ställen där man upplevt detta som ett problem? Bygg fler landtoaletter där och ge båtfolket en ärlig chans!
Mycket billigare och mycket gladare båtåkare blir resultatet.

Slutligen, var har miljödepartementet hållit hus de senaste åren? Jag tänker på problemen med de giftiga bottenfärgerna. Dessa är förbjudna runt stora delar av kusten och dessutom står vi inför ett
forskargenombrott med helt nya färger som inte släpper från sig en enda molekyl av så kallad antifouling. Att då sätta av många miljoner skattekronor i svårskötta och skrymmande bottentvättar verkar huvudlöst.

Debatt helt utan vetenskaplig grund

Efter mer än 15 år har ännu en fråga kring svenska fritidsbåtar fått förnyad aktualitet, regeringen tänker föreslå totalförbud för tömning av båttoaletter i hav och sjöar i Sverige.

Nybildade Transportstyrelsen har fått i uppgift att senast 1 december i år redovisa en utredning med förslag till hur ett sådant förbud skall kunna genomföras.

Även om utredningen knappt startat kan det redan nu sägas att en sådan ”reform” kommer att kosta samhälle och båtägare hundratals miljoner kr. Anledningen till detta är att det finns mellan 1 500 och 2 000 fritidsbåthamnar i Sverige som alla måste förses med slamsugningsstationer, att minst 60 000 fritidsbåtar som saknar fast toainstallation eller saknar tömning över däck måste byggas om. Kostnaden för detta beräknas bli cirka 1 500 kr per båt som minimum. Hur resten av fritidsbåtflottan, närmare 650 000 båtar, som saknar toalett skall lösa sina toaproblem är ytterligare en svår nöt att knäcka.

Det finns emellertid ”kryphål” i regeringens förslag – om utredningen visar att ett totalförbud blir för dyrbart kan myndigheterna tänka sig regionala eller lokala tömningsförbud. Det finns dessutom en rad undantag för vilka båtar ett förbud kan komma att gälla. Äldre båtar, båtar byggda före januari 2000, mycket dyrbara ombyggnader av en del båtar och så vidare.

Utredningen skall också se över hur beståndet av toaletter på land för båtfolket ser ut, behovet av flera sådana skall utredas. För att få fart på utbyggnaden anslår regeringen medel för delfinansiering, bland annat ska de nya statliga bidragen för vattenvårdssatsningar kunna användas.

Gigantisk vattentoalett

Det var infrastruktur Åsa Torstensson – inte miljöministern (!) – som presenterade de nygamla idéerna. Hon förklarade att ”våra vatten skall användas för bad och fiske, inte som gigantiska vattentoaletter”.

Någon som helst vetenskaplig utredning eller forskning som styrker ministerns propåer finns för närvarande inte – frågan är inte av miljökaraktär. Det finns emellertid etiska värderingar i bilden. Utsläppen från toaletter ombord består till större delen av kväve och fosfor samt en del bakterier.

Förmodligen tänker man sig att båtfolket verkligen använder hav och sjöar ”som gigantiska vattentoaletter” och det därför är nödvändigt med mycket kostsamma förbud.

Okunskap på regeringsnivå

Sören Norrby, välkänd miljöförespråkare och mycket kunnig i fritidsbåtfrågor, ställer sig mycket frågande till det nya förslaget:
– Det är uppenbart att man inte kan någonting om båtliv, säger han, båtfolket använder verkligen inte havet som toalett annat än någon gång i en nödsituation. Båtfolket gör sina toabesök på land, det är därför vi så länge kämpat för just bajamajor och sopstationer i våra skärgårdar.

Även Ingvar Bingman, tidigare informationsdirektör i Naturvårdsverket och numera ordförande i ”Håll Sverige Rent”, är skeptisk:
– Man borde istället ta itu på allvar med utsläpp från jordbruk och landburen trafik. Det är från dessa som de stora utsläppen kommer.

Utsläppen försumbara

Det har såvitt Båtliv känner till bara gjorts en ordentlig beräkning på hur mycket toautsläpp som kommer från fritidsbåtar på en bestämd kuststräcka. Det är forskaren Odd Lindahl, Kristinebergs Marina Forskningsstation som, sedan han fått en skattad uppgift om hur många båtgästnätter det skett på sträckan Vrångö i söder till Strömstad i norr på västkusten, kom fram till slutsatsen:

”Förutsatt att jag räknat rätt blir slutsatsen att även om alla båtgäster använder kustvattnet (något som inte är fallet, snarare använder de allra flesta landtoaletter, red anm.) som toalett blir effekten av ökad övergödning närmast försumbar när utsläppen fördelas jämt över Bohusläns inre vatten. Men så är inte fallet i verkligheten. Nästa steg bör vara en justering av utsläppen (alla använder inte båttoan) en uppskattning av vilken area som utsläppen skall fördelas över.”

Lindahl kom fram till att det totala utsläppet – från sammanlagt 2,7 miljoner båtgästnätter – var 4 ton fosfor och 34 ton kväve. Siffrorna är räknade grovt i överkant. Regeringen kommer faktiskt till samma slutsats i sin proposition; ”…de förväntade miljökonsekvenserna av att införa ett förbud mot toaavfall från fritidsbåtar blir något begränsade”.

Svenska Båtunionen har under många år arbetat med frågan om svartvattenutsläpp från fritidsbåtar. Organisationen har också tagit fram rekommendationer för utrustning i fritidsbåthamnarna, propagerat för toaletter i naturhamnarna och tagit fram policy för när och var toatankar kan tömmas.

Fotnot:
Det totala utsläppet till havet av fosfor var år 2006 hela 4 950 ton. Av detta kom 2 090 ton av mänsklig verksamhet och 520 ton från industri och reningsverk(!). 2 340 ton hade naturlig bakgrund. Intressant att notera är att det är Bottenhavet, egentliga Östersjön och Kattegatt som är de stora mottagarna med sammanlagt 3 850 ton, eller nästa fyra femtedelar av det totala fosforutsläppet. Kväveutsläppen samma år var totalt 162 100 ton. 85 900 ton kom från mänsklig verksamhet, 64 600 ton hade naturlig bakgrund och 11 600 ton kom från industri och reningsverk. Då det gäller kväveutsläppen är egentliga Östersjön och Kattegatt de stora mottagarna med 30 800 ton respektive 28 800 ton.

Skattesmitare, sjöfyllerister, miljöbovar och badviksbajsare

Lasse Bengtssons krönika 0901. Maila gärna dina åsikter om båtpolitik.

Rubriken ovan är ett axplock på vad vi som älskar båtliv har blivit kallade i spalterna och annorledes den senaste tiden.
Vi, det är ungefär två miljoner svenskar av alla sorter; åldrar, kön och färg…
Ibland kan man undra vad det är som driver dessa smutskastare. Avundsjuka? Här några korta notiser från vår märkliga värld:
Förra året tog polisen 18 000 rattfyllerister på de svenska vägarna.
Förra året greps 69 (!) båtförare för sjöfylleri.
Det är då inte så konstigt att regeringen just nu avvaktar med att lägga fram den så kallade 0,2-promillelagen.
Fakta om utbrett sjöfylleri?

En hög tjänsteman vid länsstyrelsen i Västra Götaland konstaterade i en lokaltidning apropå övergödningen i Västerhavet:
– Ja, så har vi ju fritidsbåtarna, deras avlopp – läs bajset – går rätt ut i havet. Men tyvärr har vi inga bra siffror på fritidsbåtarnas bidrag…
Snacka om att ha fakta bakom ryggen.

På tal om fakta; Håll Sverige Rent – denna organisation som har uträttat så mycket – är ute och cyklar, som man säger. Enligt denna fakta(?)späckade organisation skall det finnas 200 000 gamla, skitiga aktersnurror i farten runt våra kuster varje år. Dessa miljöbomber släpper då ut mera giftigt kolväte än vad yrkessjöfarten gör.
200 000 snurror, sa dom.
Siffran dök upp i samband med den stora båtlivsundersökningen 2004. Men den var ”skattad” redan då. Dessutom höftade man till utsläppen från dessa snurror utan att se närmare på deras storlek. Det är som bekant skillnad på en 5 hk och 70 hk vad gäller förbrukning.
Än idag – fem år senare – dyker dessa fiktiva siffror upp i spalterna. Då under rubriken ”fritidsbovar” – fast då är det båtföraren, inte motorn, som avses. Båtägare som kör med dessa dåliga motorer. Som sagt, fakta var det

Slutligen;
Regeringen har drabbats av handlingsförlamning då det gäller att skaka fram en proposition om det obligatoriska båtförarbeviset. Någon sådan finns inte ens med i planerna för årets verksamhet.
Saknar den – regeringen, alltså – fakta?

Vi kan nog hjälpa till…

Statlig huggsexa om svensk sjöräddning

Den statliga sidan av den svenska sjöräddningen är idag något av en huggsexa. Olika myndigheter kämpar för att säkra så stora delar av den ekonomiska kakan som det är möjligt.

De använder dessvärre inte särskilt justa metoder i denna kamp.

Båtliv har tittat närmare på huggsexan. Sjöfartsverket använder helikopterberedskapspengar på ett märkligt sätt i sina anslagsäskanden och Sjöpolis och Kustbevakning försöker skylla på Sjöfartsverket för att de inte får vara
med på alla sjöräddningsinsatser, något som kan ge minskade anslag.

Först Sjöfartsverket; i den rullande treårsplanen för verksamheten har man beräknat kostnaderna för helikopterberedskapen till 172 Mkr/år. Av dessa pengar skall 38 Mkr räknas bort – andra myndigheter har så att säga hyrt in sig i beredskapen. Kvar finns då 134 Mkr som Sjöfartsverket skall stå för. Till denna summa kommer dessutom andra sjöräddningskostnader på drygt 58
Mkr/år.

1,7 Mkr om dagen

Så långt är allt gott och väl. Det är när Sjöfartsverket skall fördela räddningskostnaderna på olika trafikantkategorier som det blir märkligt. Genom att ta alla fritidsbåtinsatser och ställa dem mot yrkessjöfart och fiskebåtar räknar verket fram att nästan 90 procent av alla sjöräddningskostnader skall belasta fritidsbåtflottan,
summa 183,2 Mkr. Detta innebär att fritidsbåtarna under
fyra intensiva sommarmånader kostar samhället nästan 50 Mkr i månaden eller 1,7 Mkr om dagen.

Detta är anmärkningsvärt, något som blir än konstigare när 90 procent av alla sjöräddningsinsatser sköts av Svenska Sjöräddningssällskapet – utan att detta kostar staten en enda krona.

Internationella avtal styr

Situationen blir än märkligare då just helikopterberedskapen – som är den tunga posten – är något som pågår året runt, 24 timmar om dygnet. Detta beroende på internationella avtal och förpliktelser Sverige har ingått och som har direkt anslutning till yrkessjöfarten.

Sjösportens Samarbetsdelegation, SSD, där Svenska Kryssarklubben, Svenska Seglarförbundet och Svenska Båtunionen ingår, skrev redan sommaren 2007 till
regeringen och påtalade dessa märkliga räknenormer från Sjöfartsverkets sida. Där kom SSD fram till att Sjöfartsverkets kostnader, avseende fritidsbåtflottan i själva verket var knappt 18 Mkr/år…

Även om ingen säger det rakt ut har sjöräddningssällskapets snabba uppbyggnad – idag 64 stationer och 150 räddningsenheter – tillsammans med en
överväldigande andel av antalet räddningsinsatser skapat fjärilar i magen hos Sjöpolis och Kustbevakning. I samma takt som sällskapet ökar sina insatser minskar de hos Sjöpolis och Kustbevakning. Ingen bra statistik när man
vill ha mera pengar av staten.

Ett märkligt rekord

Ett rekord i konstiga klagomål lyckades Sjöpolisen och Kustbevakningen åstadkomma förra året då de tillsammans i ett brev till Sjöfartsverket klagade över att de inte fick alla sjöräddningslarm som går ut från MRCC, verkets
centrala sjöräddningscentral, belägen i Göteborg.

Anledningen till klagandet var att bristen på larm medfört att eventuella brott inte kunnat utredas.

Ulf Hallström, chef för Sjöfartsverkets sjöräddning och den
som fick ta emot det famösa brevet, ställer sig minst sagt undrande:
– Polisen har inte koll på sina egna kommunikationslinjer – vi larmar sedan två år tillbaka alla länspoliscentraler i landet. Det sker snabbt, utan någon fördröjning. Då det gäller Kustbevakningen (Kbv) blir det än märkligare, deras egen larmcentral är samlokaliserad med oss, det är bara någon meter mellan skrivborden. De får larmen i stort
samtidigt med MRCC.
– Dessutom, alla enheter som kan larmas i sjöräddningsfall är skyldiga att lyssna på VHF kanal 16, det är där larmen går ut. Kustbevakningen och Sjöpolisen får alltså larmen samtidigt som Sjöräddningssällskapet.

Jakt på budgetpengar

Ulf Hallström vill inte dra några slutsatser av de båda myndigheternas märkliga brev, han har besvarat det och pekat brevets felaktiga slutsatser.

Båtliv har emellertid från andra källor fått bekräftat att agerandet, tillsammans med KBV:s uppenbara statistikjakt på fartsyndare, lanternsyndare och sjöfyllerister, kan härledas till myndighetens jakt på mer budgetpengar.

Sjöpolisen kämpar idag för sin överlevnad, dess båtar är dåliga och utslitna och under åren har styrkan decimerats allt mera.

Fotnot: Sjöfartsverkets rullande treårsplan förnyas varje år. Nästa plan ska lämnas till regeringen under våren. Om verket då åter använder sig av de märkliga beräkningsgrunderna för svensk sjöräddning återstår att se.