Navigera rätt bland alla hot – få andhämtning i tillvaron!

De senaste årens trender talar sitt tydliga språk. Alla vill klämma in så många aktiviteter som möjligt och allt ska få plats på samma disponibla tid som förr. Barnen älskar sina aktivitetsveckor på sommaren, gärna en solresa ihop med familjen, några måstebesök hos närmaste vänner och kära släktingar, lite puts på båten, kompisgängets återkommande golfturnering, allsvenskans heta matcher och lite vardagspyssel. Ständigt uppkopplad, ständigt tillgänglig, alltid nyfiken, alltid uppdaterad på Facebook, inga obesvarade mejl eller SMS …

Men så plötsligt drabbas vi alla över en kam! Det som för en kort tid sedan var totalt okänt dyker upp som ett hot mot hela vår tillvaro. På 1800- och 1900-talet kallades det för farsot och drabbade många länder och ödelade städer, landsbygd och generationer av medborgare.

Idag är det en pandemi, som satt klorna i mänskligheten. Nu går det inte att bara förlita sig egna åtgärder, googla på nätet eller kasta ut en fråga på Facebook utan världssamfundets alla goda krafter måste både råda, besluta, beordra, inskränka och samordna allt som påverkar spridningen det fasansfulla coronaviruset.

Aktiviteter som för en tid sedan var självklara val i vår vardag är nu som bortblåsta. Plötsligt måste en massa planerade jobb- och fritidsrelaterade verksamheter strykas i almanackan och tankarna koncentreras till hur man ska undvika smitta. Resor minimeras, många jobbar hemifrån, många varslas, inskränkningar i umgänge och så börjar man att inse att det blir tid över, något som tidigare varit en bristvara.

För oss båtägare finns alltid en möjlighet att ägna båtlivet mer tid. I hamnen kan man var ensam med sina göromål i och runt båten. Putsa på båten, ordna till alla skavanker som varit det dåliga samvetet under några år och förlägga semestern i den egna båten. Välja naturhamnar eller svajvikar med god ankarbotten långt bort från alla virushärdar. Rent av hela semestern utan smittorisker och folksamlingar och bara låta väder och vind bestämma åt vilket håll färden ska gå.

Om alla tidigare måsten, noggrant nedskrivna i mobil eller almanacka, plötsligt suddas ut finns väl även möjlighet att göra en längre seglats och kanske återupptäcka det båtliv som vi äldre upplevde på 70- och 80-talet. Dock lär man inte hitta is i så många butiker som på de tiden.

Naturen smittar inte, snarare tvärtom, den läker och är ofta en behaglig motvikt mot stress men tvingar samtidigt människan att underordna sig dess villkor. Det förutsätter dock att man inte har smittats av det otäcka coronaviruset, för då gäller att både förhindra vidare spridning och kurera sig själv. Om vi hamnar i samma naturhamn, låt oss förtöja utan att behöva hänga ut fendrar för att bära av. >10 m är väl OK!

Språkförbistring och missförstånd

I dagligt tal är vi oförsiktiga när Svenska Båtunionens (SBU) ambitioner och verksamheter kommer på tal. Varför gör inte SBU någonting? Va, är jag med i SBU, det hade jag ingen aning om. Hör aldrig något från SBU och vad får vi för pengarna egentligen, o s v.

Det är dags att se över vårt språkbruk när vi talar om SBU och vad som görs och inte görs. Svenska Båtunionen är en riksorganisation med enskilda båtägare, båtklubbar, regionala båtförbund inklusive två nationella båtklubbar, SBU styrelse, utsedda arbetskommittéer och SBU kansli. Att lite slarvigt fälla omdömen om SBU men inte adressera sina synpunkter till den det berör, till exempel till styrelse eller kansli ger ingen trovärdighet i interna diskussioner. Kan det vara så att båtförbunden är otydliga i sina beslut om mål och vilken verksamhet som ska genomföras?

Förbund och klubbar är precis lika viktiga delar i SBU verksamhet och svepande omdömen som saknar en tydlig adress innebär att ingen känner ansvar för det som ska uppnås. Glöm inte bort visionen –Tillsammans skapar vi det goda båtlivet – som tydligt betonar att vi alla har ett ansvar för SBU:s verksamhet.

Det är dags att bli mycket tydligare mot varandra om vad vi vill och hur vi uppnår det vi vill. Nedanstående mall är ett exempel på frågeställningar och svar, vilken kan vara användbar för att konkretisera vad man vill och på vilket sätt det kan göras.

Vilka är vi?

Vi är cirka 170 000 medlemmar i 900 båtklubbar som med ideella krafter vill utveckla båtlivet och värna vår miljö med dess för oss viktiga natur- och friluftsupplevelser. Svenska Båtunionen har funnits sedan 1928 och är landets största fritidsbåtsorganisation som vill ta ansvar för båtlivets utveckling

Vad vill vi?

  • Alla ombord ska ha tillgång till flytväst som bärs av alla under färd, även den ensamme mannen i sin eka.
  • Alla har erforderlig kompetens för den båt som framförs.
  • Bedriva ett aktivt miljöarbete som omfattar alla våra båtägare.
  • Erbjuda fritidsbåthamnen, som för de flesta båtklubbar innebär en omfattande och ansvarsfylld verksamhet, en kvalificerad support vad avser administration, arbetsmiljö och hamnsäkerhet m m.
  • Ha en demokratiordning som stimulerar alla att engagera sig ideellt .

Hur gör vi?

  • Upprepade informationskampanjer i till exempel viktiga sjösäkerhetsfrågor.
  • Båtförbunden är huvudmän för all utbildning och ungdomsverksamhet, gärna i samverkar med t ex studieförbund, Kryssarklubben eller seglarskolor.
  • Samlar kompetens från båtklubbarna i viktiga kommittéer med ansvar för t ex sjösäkerhet, miljöarbete, BAS och juridik mm för uttalad support till båtklubbarna.
  • Ser över regelverk för inflytande.

Hur kan vi bli bättre?

  • Genom bättre kunskaper om våra båtägare och klubbars villkor.
  • Med ordentliga utvärderingar av olika delar av verksamheten och mätning av måluppfyllnad.
  • Utveckla mötesmetoder och teknik för att minska olika hinder för deltagande i styrelsearbete.
  • Kommunicera information mot avsedda målgrupper direkt utan mellanstation.
  • Tydliga mål för verksamheten. För 2019 fanns ett uppdrag att utbilda samtliga båtklubbars registeransvariga i hantering av personuppgifter. Hur har gått med den måluppfyllnaden?

Låt oss bli tydliga om våra mål och hur de omsätts i verksamheter.

Lars Afzelius

Skam för hela slanten

Våren är den tid på året då alla båtägare ska kölhalas av diverse vetenskapsmän, en och annan miljövän och förstås även av våra utländska stöldligor som gör återkommande besök.

Dessa ligor har figurerat i media de senaste åren och i denna fråga råder total enighet i hela det officiella Sverige om behovet att vidtaga åtgärder för att hejda flödet av stöldgods ut ur landet. Det alla väntar på är regeringens kraftfulla åtgärder så att ligorna väljer andra utflyktsmål än Sverige.

Under senare år har presenterats en stor palett av lämpliga lagändringar, myndighetsåtgärder och personalförstärkningar men inte ett ljud från regeringen som tycks ha drabbats av någon virussjukdom som lett till total kraftlöshet. I det militära fick jag lära mig att ”Underlåtenhet att handla ligger chef mer till last än val av medel”. Stefan Löfven, det är dags att sätta ner foten nu! Jag utgår från att den fria rörligheten inom EU inte gäller stöldgods och kriminella och vi vill ha våra prylar i fred!

Båtskatt eller inte båtskatt är en fråga som dyker upp då och då. Forskaren Per Moksnes har upptäckt att många småbåtsbryggor ligger i grunda och skyddade vikar, vilka har höga naturvärden. Dessutom ökar antalet bryggor i landet explosionsartat och problemet är att de försvårar för växter och fiskar att överleva. Flytbryggor skuggar botten och istället ska bara pålade bryggor anläggas eftersom dessa skuggar havsbotten mindre.

Om alla flytbryggor ska bytas ut framgår inte i rapporten men givetvis ska fritidsbåtslivet vara med och betala för de miljöskador och andra kostnader som följer med detta. Enklast är då att införa en båtskatt. Men hur vet man att just den skatten går till miljöåtgärder i havet? Skatten hamnar i statens stora plånbok och sedan blir det slagsmål mellan departementen om behov av medel. Rapporten säger också att alla båtar ska förvaras på land när dom inte används. Fundera på hur den ekvationen ska gå ihop.

Ytterligare en miljövän har hört av sig och vill ekocertifiera alla båtklubbar och marinor. Mia Dahlström, Havs- och vattenmyndigheten, upplever att det finns ett stort miljöintresse bland ägare av fritidsbåtar. Båtägare är på havet för att de älskar havet, men många vet inte hur man ska göra och då skulle denna ekomärkning underlätta. Något underlag för sitt förslag har hon inte visat upp, vilket hade varit klädsamt. Då hade hon nog upptäckt att av drygt 750 000 båtägare finns huvuddelen utanför båtklubbar och marinor, vilka dessutom ständigt har ögonen på sig från kommunernas miljöinspektörer, som både inspekterar och rådgör om lämpliga miljöåtgärder. Den oorganiserade målgruppen är säkert i större behov av ekomärkning.

Vad sägs om ett event där kappseglande segelbåtar och snabba motorbåtar möts i en trång ränna mellan Käringön och Gullholmen? För er som inte känner till Västkusten titta gärna på ett sjökort över aktuella farvatten så förstår ni upprördheten. Norrifrån dundrar ett antal muskelbåtar fram i 40–50 knop och söderifrån länsar ett antal segelbåtar norrut. Därutöver finns säkert fritidsbåtar och kanoter som nyttjar leden för egna transporter.

Höga hastigheter och knappast någon beredskap för uppdykande flytetyg och stor upprördhet bland seglare men en motorbåtsarrangören som tillbakavisar kritiken och hävdar att motorbåtsförarna hade full kontroll och uppenbarligen förutsätter att eventuell hänsyn ska tas av alla andra. Det lär inte bli någon liknande Poker Run tävling nästa år om polis och kustbevakning får bestämma.

Det bästa är det godas fiende

Hur ska man hitta rätt i en djungel av olika påståenden, myndighetsbeslut, anvisningar och egna funderingar om till exempel vad som är bäst för båtmiljön?

Ett antal sådana har passerat revy det senaste året, men om man lägger ihop budskapen går ekvationen inte ihop. Låt oss följa några inlägg om spärrfärger och blästring.

Först och främst känner alla ett stort obehag och rädsla för TBT men samtidigt ifrågasätter många om det är rimligt att likställa giftigheten hos t ex gammal urlakad kopparfärg med TBT. Att lägga på spärrfärg på gammal kopparfärg är enklare och billigare för båtägaren än att blästra båten. Men vad vet vi om metodernas miljöpåverkan? Arbetsmiljöverket rekommenderar av miljöskäl användning av spärrfärger framför blästring, i första hand med omtanke om arbetstagare som utför blästringen.

Saltsjön-Mälarens Båtförbund vill att det görs tester på spärrfärger. 2016 presenterade Akzo Nobel (International Färg) en studie som visar att deras spärrfärg inte läcker ut från underliggande färglager. Transportstyrelsen är dock osäker på spärrfärgernas skyddande förmåga och ligger för närvarande lågt. En forskningsrapport från Stockholms Universitet 2015 om spärrfärgers förmåga att hindra läckage har legat till grund för Stockholm Stads beslut att inte tillåta spärrfärg. Enlig många en rapport som grundar sig på tveksamma testmetoder och därför inte kan ligga till grund för sådana beslut. Samtidigt finns det båtklubbar som fått krav på att sanera bort biocidfärg genom blästring men istället valt att måla över med spärrfärg och fått åtgärden godkänt vid miljöinspektion

Blästring som saneringsmetod är mer kontroversiell. Länsstyrelsen i Stockholm län har delat ut 2,4 Mkr i LOVA-bidrag för blästring av båtbottnar. Stockholms Stad har varit tydlig med sitt ointresse för vilken saneringsmetod som väljs, bara båtbotten blir ren, som det sagts. Trots att metoderna har olika miljöpåverkan.

Båtklubbarnas i 08-området erfarenheter av möjliga saneringsmetoder är tydlig: skrapning med färgborttagningsmedel ger bra resultat men ack så arbetsamt. Miljömässigt den bästa metoden men kladdigt och jobbigt. Maskinslipning kan ge bra resultat men tveksamt ur hälsosynpunkt och definitivt olämplig metod för borttagning av TBT-färg (tributyltennhydrid). Blästring ger bra resultat, men det osynliga dammet, hur farligt är det för miljön och den som utför blästringen. Varför är så många tveksamma och varför finns ingen certifierad utrustning.

Blästring är en bra och fungerande rengöringsmetod för olika ytor. Men det måste ställas tydliga miljökrav på utförande när ytor innehållande TBT-färg ska rengöras. Rester av TBT-färg får aldrig hamna i naturen överhuvudtaget eftersom ytterst små mängder kan orsaka stora skador på miljön.

Idag finns inga anvisningar för hur blästring av båtbottnar med TBT-färg ska ske. Det finns ingen certifiering av utrustning, inga krav på mätning av eventuella giftutsläpp vid platsen för blästring eller krav på utbildning för den personal som genomför blästringen. Det finns också exempel på när båtar har blästrats helt utan täckning.

Det är verksamhetsutövaren (båtklubben eller varvet) som har ett tydligt miljöansvar tillsammans med den båtägare som ofta biträder vid blästringen. Därför måste all blästring av båtar med TBT-färg omgående avbrytas och återupptas först när nödvändiga och trovärdiga anvisningar har fastställts av den myndighet som äger denna fråga. Fortsätt gärna att blästra eller måla med spärrfärg, de båtar som är målade med gammal kopparfärg.

Mer makt och verksamhet hos båtförbunden

Sverige är ett land med lång kuststräcka och helt olika förutsättningar beroende på var man bor. Beslut från kommuner och regioner påverkar båtlivet i mycket större omfattning än centrala beslut från regering och myndigheter.

Sjöfyllerilagen och moms på arrende och olika momssatser för besöksnäringen är exempel på frågor som lever sina egna liv medan till exempel arrendeavtal, förelägganden från miljöinspektörer och kommunala översikts- och detaljplaner är långt mer ingripande i båtklubbars verksamhet.

Inom SBU finns medlemsnyttor som är lika värdefulla för alla var båtlivet än bedrivs. Klubbförsäkring, hamnhandbok, egenkontrollprogram, Båtliv, BAS och miljöarbetet är utmärkta exempel på detta. Andra nog så viktiga insatser kan vara mer diffusa för båtägaren. Samtidigt måste SBU som riksorganisation påverka och delta i olika centrala samrådsgrupper för att tillvarata båtlivets intressen även om det är svårt att se omedelbara resultat.

På regional nivå finns många goda exempel på fruktbart samarbete mellan flera förbund med direkt nytta för båtlivet. Roslagen, Gästrikland och Hälsingland har gemensamt med kommuner och Länsstyrelse har iordningställt en inre fritidsbåtled från Östhammar i söder till Nordanstigs norra kommungräns strax söder om Sundsvall.

Skåne, Blekinge och Småland driver ett gemensamt sjösäkerhetskontrollprojekt och Vänerförbunden samverkar i många båtlivsfrågor som rör deras gemensamma vatten. I Stockholmsområdet finns åtta båtförbund med närmare 70 000 båtägare i Mälaren, Saltsjön och skärgårdshavet med gemensamma krav på service, borsttvättar, tank- och toatömningsstationer, skärgårdskrogar m m. En kraft på regional nivå som kan växa och påverka.

Nu signaleras att SBU ska bygga upp en egen utbildningsorganisation. Det borde innebära att båtförbunden omgående utses till huvudmän och tillsammans med sina båtklubbar planerar och efter behov genomför sådan verksamhet. SBU tecknar centrala samverkansavtal med till exempel studieförbund, tillhandahåller nödvändiga verktyg och bör även svara för viss central utbildning för till exempel miljö- och BAS-coacher. Ungdomsutbildningen inom SBU, som tidigare hängt i luften bör också vara en del av förbundens ansvar som huvudmän för all utbildning.

En påtaglig åtgärd för att stimulera förbunden är att del av medlemsavgiften, som normalt hamnar hos SBU istället överförs till respektive förbund. Därmed kan SBU ges ett tydligare uppdrag att i första hand arbeta med för båtlivet tydliga centrala frågor och inte i samma utsträckning som idag vara hela organisationens serviceorgan, en roll som båtförbunden måste ta ett större ansvar för.

Unionsrådet lägger större kraft på förbundens verksamheter och behov av medel medan den nya generalsekreteraren på riksnivå planerar t ex för vilka frågor som ska diskuteras med riksdagens fritidsbåtnätverk, årliga myndighetskontakter och andra rikstäckande aktiviteter.

Antalet ledamöter i unionsstyrelsen är kanske något färre men mer aktiva i de viktiga kommittéerna, (varav någon med operativt ansvar), vilka har mer fokus på förbundsverksamheten och en av ledamöterna har dessutom givits beteckningen verksamhetssamordnare. Miljö- och BAS coacherna är förstås lika viktiga som idag.

Ta tag i framtidsfrågorna redan idag, imorgon är det lätt att skjuta på frågorna ytterligare en dag.

Många vill äga sanningen om kopparns farligheter

Ett pennkrig pågår mellan två vetenskapliga falanger med olika uppfattningar om kopparens farligheter för naturen. Miljön berör oss alla i allra högsta grad och tillåter ibland vilka angreppsformer som helst för att positionera sig i kampen om klotets överlevnad.

Just nu pågår tuppfäktning mellan två vetenskapliga falanger, som har olika uppfattningar om kopparens farligheter för naturen. Miljön berör oss alla i allra högsta grad och tillåter ibland vilka angreppsformer som helst för att positionera sig i kampen om klotets överlevnad.

På ena sidan sitter miljövänner som med olika prefix såsom till exempel profeter, kemister, docenter, organister, miljöinspektörer, naturvetare och sakkunniga framhärdar att koppar från våra båtbottnar är upphovet till bland annat Östersjöns eländiga tillstånd. På andra sidan hittar man också miljövänner med olika prefix såsom till exempel profeter, kemister, docenter, organister, miljöinspektörer, naturvetare och sakkunniga som däremot framhärdar att kopparn kanske inte är så farlig eller i alla fall vill ha mer kunskap innan kopparhotet tas på allvar.

Kemikalieinspektionen, Havs- och Vattenmyndigheten och Transportstyrelsen sitter för närvarande passiva på läktaren och lyssnar. Det kan upplevas som att myndigheterna redan har bestämt sig utan att invänta någon sammanvägd bild av alla vetenskapliga rapporter och presentationer.

Ett kopparsymposium i Göteborg med ett allsidigt program och många kvalificerade föreläsare blev inledningen till den nu något infekterade tonen i umgänget. Kopparsymposiets syfte var att förmedla ömsesidig information och höja kunskapsnivån avseende risker med koppar, särskilt i båtbottenfärger och var ett gemensamt arrangemang av SBU:s och SXK:s miljöföreträdare. För egen del var jag som åhörare i denna krets en novis och upplevde en mycket intressant och lärorik dag men möjligen ”still confused, but on a higher level”.

Det tog förstås inte många dagar innan ena falangen av docenter/professorer hade vässat sina pennor och i repliker och insändare sablade ner symposiet ordentligt med rubriken ”Koppar extremt giftigt för vattenlevande organismer”. Och vidare att åsikter och tyckande på seminariet hade förklätts i vetenskapliga termer och därför saknade all relevans. Dessutom kölhalades kemisten Lennart Falck som straff för påstådda inlägg om att utsläppen av koppar från fritidsbåtar späds ut så att det ”nästan blir nyttigt”. Egentligen var hela symposiet ett riktigt bottennapp och möjligen en partsinlaga och lovsång till koppar som nyttig metall men på mycket tveksam vetenskaplig nivå.

I någon text nämndes även att våra fritidsbåtar, målade med biocidfärg, släpper ut 57 ton koppar varje år, detta trots att Kemiinspektionen redovisar en årlig försäljning av 32 ton till båtbottenfärger.

Så småningom kryper det fram i repliktexten att det faktiskt är väldigt svårt att uttala sig om i vilken grad just båtbottenfärgsämnen har bidragit till den dåliga hälsa som kustekosystemen lider av. Därför kunde man väl ha förväntat sig lite mer ödmjukhet i debatten, eftersom ett av syftena med symposiet var just att skaffa sig bättre kunskaper om båtbottenfärgernas påverkan.

Om dessa repliktörstiga forskare i sina inlägg har medverkat till att läsarna blivit klokare är svårt att veta. En läsare uttryckte i ett kommentarsfält att han hade svårt att förstå varför 6 Docenter/professorer med hänvisning till fakta inte kan visa att fritidsbåtarnas eventuella användande av kopparfärger är så skadligt att det måste förbjudas.

Fler meningsutbyten kommer säkert men tänk om man istället kunde få se en matris där rubrikerna Skada, Nytta, Alternativ och Kostnader för de olika ämnena redovisas samtidigt. Då blir det kanske mer begripligt också för oss båtägare att följa ett resonemang om miljöinsatser och effekter.

Sätt vetenskapsmännen i ett rum med ett stort runt bord och släpp inte ut dem förrän det råder samsyn, vilket kan markeras med vit rök genom skorstenen.

Text: Lars Afzelius

Grattis till minst tre medlemskap i SBU!

Först och främst är du medlem i din båtklubb, där du säkert har god pejl på verksamheten. Om inte finns det många båtgrannar att fråga i hamnen.

Dessutom betalar du en avgift till det båtförbund som din klubb tillhör. Den avgiften varierar mellan 5 och 30 kr beroende på hur omfattande förbundsverksamheten är. Om den informeras oftast på respektive förbunds hemsida eller via infoblad till klubben. Hur infobladen sedan sprids inom klubbarna kan variera mellan brevutskick till alla medlemmar, E-post till de som angivit sådan adress i BAS, anslag på klubbstugan, muntlig info vid något möten eller ingen info alls.

Om du har bryggplats i en förening och vinterplats i en annan förening och bägge klubbarna är medlemmar i ett båtförbund betalar du med all säkerhet också två medlemsavgifter till både förbund och Svenska Båtunionen (SBU).

Den årliga avgiften till SBU är 70 kr. Formellt är det båtförbunden som är medlemmar och båtklubbarna med sina medlemmar benämns bara som en numerär, alltså vi som betalar alla medlemsavgifter. Det vore önskvärt om man kunde uttrycka sig lite mer vårdat om oss båtägare än att bara bli betraktad som en numerär.

 

Sveriges Hembygdsförbund, en ideell riksomfattande organisation med samma organisationsstruktur som SBU, har hembygdsföreningar och andra föreningar, som är organiserade i regionala hembygdsförbund. De har i sina stadgar på ett värdigt sätt reglerat att medlemmen i den enskilda föreningen också är medlem i både i det regionala förbundet och huvudorganisationen. Icke att blandas ihop med demokrati, rösträtt och annat inflytande.

Diskutera gärna ett sådan benämning på oss som nu bara tillhör en numerär vid den kommande Båtriksdagen i Linköping!

På annan plats i tidningen får du mer information om medlemsavgiftens fördelning på olika verksamheter och alla medlemsförmåner. Där anar du säkert att dessa är långt mer värda än de 70 kr du betalar. Fråga gärna de representanter som varje år beslutar om avgifter och verksamhet till gagn för båtlivet och alla båtmänniskor.

 

I förra numret av Båtliv berättade vi om en familj som genade genom ett sälskyddsområde och fick betala 20 000 kr i böter. Vi fick häftiga reaktioner på innehållet och kan kategorisera i tre högar; Kustbevakningens agerande, lagar och regler ska följas och om det idag finns behov av sälskyddsområden.

De flesta inläggen har vi svarat på, men det kvarstår att Kustbevakningen känner sig utpekad, man följer ju bara givna bestämmelser och jag har även inbjudits att följa med på något uppdrag.

Att lagar och regler ska följas är självklart och bötesbeloppet indikerar bara att vederbörande tjänar en massa pengar, radarbilden är tydlig, bara att betala och sluta att klaga.

Till sist har också läsare ifrågasatt behovet av alla sälskyddsområden med tanke på dagens omfattande sälbestånd och Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt. Kanske en fråga som SBU kan ta upp med Naturvårdsverket eftersom förhållanden är helt annorlunda idag jämfört med 70-talet då dessa områden inrättades. Tack för alla inlägg och tipsa gärna om annat som kan behandlas i en krönika.

När detta nummer når er läsare har Västkusten redan hunnit nosa på kommande båtsäsong via årets första båtmässa medan ni på Ostkusten får vänta någon vecka till. Nu börjar man få vittring på sommarens båtliv igen.

Motbok och kvinnor med kompetens

Från 1919 försågs den vuxna befolkningen i Sverige med motbok för att tvingas ransonera sina inköp av alkohol, eftersom det dracks alldeles för mycket och hotade både familj, försörjning och orsakade sjukdom och dödlighet. Tilldelning av motbok styrdes av inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition. En gift kvinna erhöll sällan någon motbok och de få som tilldelades en, fick alltid en avsevärt mindre ranson än männen. Unga, ogifta män kom sällan i fråga och den som var arbetslös, eller saknade inkomst kom aldrig ifråga.

Bratts omhuldade motbok avskaffades 1955 men är nu återigen dags att införas tycker läraren och miljöaktivisten Paula Grossman. Inte för att begränsa alkoholkonsumtionen utan för att minska den överkonsumtion som sker på vårt klot. Paula hävdar att det konsumeras som om det fanns 4,5 klots resurser och att koldioxidutsläppen måste minska från 11,5 ton per år till max 1,5 ton. Därför ska det privata flygandet begränsas då det står för stora koldioxidutsläpp. Hon vill tilldela varje individ en motbok knutet till ett flygkonto med kanske 20 timmars flygtid att disponera per år.

Vi måste ändra vårt beteende, flyga mindre och istället förflytta oss på ett mer miljövänligt sätt. Ett mer rättvist system är att ransonera flygandet i stället för att höja priserna, vilket skulle slå mot de fattiga.

I Sverige finns 143 000 seglare och paddlare som under ledig tid hellre förflyttar sig med vindens eller paddelns hjälp än trycker in sig i en trång flygkabin med knäna uppdragna mot hakan. Svenska Båtunionen bör därför omgående inleda förhandlingar för att dessa sanna miljövänner ska ges extra fördelar i utbyte för det miljövänliga beteendet. Smartast är att starta en gemensam europamarknad för flygtimmar, vilka kan köpas och säljas på samma sätt som handeln med utsläppsrätter.

Priset på en flygtimme sätts beroende på efterfrågan och lär säkert stiga under vintertid, när varmare länder hägrar, vilket kan ge goa slantar för inköp av tillbehör till segelbåten eller kanoten. Man kan på samma sätt även ransonera körtiden för de elbilar som laddas med el från ett kraftverk, som eldas med brunkol. Båtliv följer utvecklingen.

Nu till något minst lika viktigt, nämligen det arbete som alla valberedningar i båtklubbar, båtförbund och självaste Båtunionen lägger ner för att bemanna våra styrelser med kött och blod. Kalla det gärna för kittet i hela vår verksamhet. Utan kitt kommer det ideella arbetet att sina och till slut måste man köpa alla tjänster som de ideella krafterna tidigare tagit ansvar för. Tänk därför på att båtfolket består av lika många kvinnor som män. Det är bara att titta på alla båtar man möter, minst en man och en kvinna och kanske några till ombord. Dessa två har olika roller, olika viljor och olika syn på saker och ting men är precis lika viktiga för ett bra båtliv i stort och smått.

I vår läsarundersökning från 2017 svarade mer än 40 % av alla läsare att ytterligare 1–2 personer läser tidningen, vilket motsvarar cirka 45 000 läsare, i de flesta fall kvinnan i båtfamiljen. Förhållandet är enbart ett utslag av vem som betalar medlemskapet i båtklubben och därmed får rösta, vara valbar i styrelsen och i övrigt styra och ställa.

Det är på tiden att vi män börjar fundera på hur den andra parten som är lika viktig ombord, ska ges det inflytande hon förtjänar. Familjemedlemskap och ändrade stadgar i all ära men det krävs nog lite mer mod för att ändra på arbetssätt och villkor. Varför inte ordnad barnpassning om minsta barnet måste följa med på ett möte. Några ”goa gubbar” i den gamla styrelsen är säkert utmärkta barnpassare efter flerårig träning på barnbarn.

Inom Båtlivs redaktion finns numera kvalificerad kompetens för handledning av en styrelse i medinflytande- och jämlikhetsfrågor.

Hör av Er!