Skam för hela slanten

Våren är den tid på året då alla båtägare ska kölhalas av diverse vetenskapsmän, en och annan miljövän och förstås även av våra utländska stöldligor som gör återkommande besök.

Dessa ligor har figurerat i media de senaste åren och i denna fråga råder total enighet i hela det officiella Sverige om behovet att vidtaga åtgärder för att hejda flödet av stöldgods ut ur landet. Det alla väntar på är regeringens kraftfulla åtgärder så att ligorna väljer andra utflyktsmål än Sverige.

Under senare år har presenterats en stor palett av lämpliga lagändringar, myndighetsåtgärder och personalförstärkningar men inte ett ljud från regeringen som tycks ha drabbats av någon virussjukdom som lett till total kraftlöshet. I det militära fick jag lära mig att ”Underlåtenhet att handla ligger chef mer till last än val av medel”. Stefan Löfven, det är dags att sätta ner foten nu! Jag utgår från att den fria rörligheten inom EU inte gäller stöldgods och kriminella och vi vill ha våra prylar i fred!

Båtskatt eller inte båtskatt är en fråga som dyker upp då och då. Forskaren Per Moksnes har upptäckt att många småbåtsbryggor ligger i grunda och skyddade vikar, vilka har höga naturvärden. Dessutom ökar antalet bryggor i landet explosionsartat och problemet är att de försvårar för växter och fiskar att överleva. Flytbryggor skuggar botten och istället ska bara pålade bryggor anläggas eftersom dessa skuggar havsbotten mindre.

Om alla flytbryggor ska bytas ut framgår inte i rapporten men givetvis ska fritidsbåtslivet vara med och betala för de miljöskador och andra kostnader som följer med detta. Enklast är då att införa en båtskatt. Men hur vet man att just den skatten går till miljöåtgärder i havet? Skatten hamnar i statens stora plånbok och sedan blir det slagsmål mellan departementen om behov av medel. Rapporten säger också att alla båtar ska förvaras på land när dom inte används. Fundera på hur den ekvationen ska gå ihop.

Ytterligare en miljövän har hört av sig och vill ekocertifiera alla båtklubbar och marinor. Mia Dahlström, Havs- och vattenmyndigheten, upplever att det finns ett stort miljöintresse bland ägare av fritidsbåtar. Båtägare är på havet för att de älskar havet, men många vet inte hur man ska göra och då skulle denna ekomärkning underlätta. Något underlag för sitt förslag har hon inte visat upp, vilket hade varit klädsamt. Då hade hon nog upptäckt att av drygt 750 000 båtägare finns huvuddelen utanför båtklubbar och marinor, vilka dessutom ständigt har ögonen på sig från kommunernas miljöinspektörer, som både inspekterar och rådgör om lämpliga miljöåtgärder. Den oorganiserade målgruppen är säkert i större behov av ekomärkning.

Vad sägs om ett event där kappseglande segelbåtar och snabba motorbåtar möts i en trång ränna mellan Käringön och Gullholmen? För er som inte känner till Västkusten titta gärna på ett sjökort över aktuella farvatten så förstår ni upprördheten. Norrifrån dundrar ett antal muskelbåtar fram i 40–50 knop och söderifrån länsar ett antal segelbåtar norrut. Därutöver finns säkert fritidsbåtar och kanoter som nyttjar leden för egna transporter.

Höga hastigheter och knappast någon beredskap för uppdykande flytetyg och stor upprördhet bland seglare men en motorbåtsarrangören som tillbakavisar kritiken och hävdar att motorbåtsförarna hade full kontroll och uppenbarligen förutsätter att eventuell hänsyn ska tas av alla andra. Det lär inte bli någon liknande Poker Run tävling nästa år om polis och kustbevakning får bestämma.

Det bästa är det godas fiende

Hur ska man hitta rätt i en djungel av olika påståenden, myndighetsbeslut, anvisningar och egna funderingar om till exempel vad som är bäst för båtmiljön?

Ett antal sådana har passerat revy det senaste året, men om man lägger ihop budskapen går ekvationen inte ihop. Låt oss följa några inlägg om spärrfärger och blästring.

Först och främst känner alla ett stort obehag och rädsla för TBT men samtidigt ifrågasätter många om det är rimligt att likställa giftigheten hos t ex gammal urlakad kopparfärg med TBT. Att lägga på spärrfärg på gammal kopparfärg är enklare och billigare för båtägaren än att blästra båten. Men vad vet vi om metodernas miljöpåverkan? Arbetsmiljöverket rekommenderar av miljöskäl användning av spärrfärger framför blästring, i första hand med omtanke om arbetstagare som utför blästringen.

Saltsjön-Mälarens Båtförbund vill att det görs tester på spärrfärger. 2016 presenterade Akzo Nobel (International Färg) en studie som visar att deras spärrfärg inte läcker ut från underliggande färglager. Transportstyrelsen är dock osäker på spärrfärgernas skyddande förmåga och ligger för närvarande lågt. En forskningsrapport från Stockholms Universitet 2015 om spärrfärgers förmåga att hindra läckage har legat till grund för Stockholm Stads beslut att inte tillåta spärrfärg. Enlig många en rapport som grundar sig på tveksamma testmetoder och därför inte kan ligga till grund för sådana beslut. Samtidigt finns det båtklubbar som fått krav på att sanera bort biocidfärg genom blästring men istället valt att måla över med spärrfärg och fått åtgärden godkänt vid miljöinspektion

Blästring som saneringsmetod är mer kontroversiell. Länsstyrelsen i Stockholm län har delat ut 2,4 Mkr i LOVA-bidrag för blästring av båtbottnar. Stockholms Stad har varit tydlig med sitt ointresse för vilken saneringsmetod som väljs, bara båtbotten blir ren, som det sagts. Trots att metoderna har olika miljöpåverkan.

Båtklubbarnas i 08-området erfarenheter av möjliga saneringsmetoder är tydlig: skrapning med färgborttagningsmedel ger bra resultat men ack så arbetsamt. Miljömässigt den bästa metoden men kladdigt och jobbigt. Maskinslipning kan ge bra resultat men tveksamt ur hälsosynpunkt och definitivt olämplig metod för borttagning av TBT-färg (tributyltennhydrid). Blästring ger bra resultat, men det osynliga dammet, hur farligt är det för miljön och den som utför blästringen. Varför är så många tveksamma och varför finns ingen certifierad utrustning.

Blästring är en bra och fungerande rengöringsmetod för olika ytor. Men det måste ställas tydliga miljökrav på utförande när ytor innehållande TBT-färg ska rengöras. Rester av TBT-färg får aldrig hamna i naturen överhuvudtaget eftersom ytterst små mängder kan orsaka stora skador på miljön.

Idag finns inga anvisningar för hur blästring av båtbottnar med TBT-färg ska ske. Det finns ingen certifiering av utrustning, inga krav på mätning av eventuella giftutsläpp vid platsen för blästring eller krav på utbildning för den personal som genomför blästringen. Det finns också exempel på när båtar har blästrats helt utan täckning.

Det är verksamhetsutövaren (båtklubben eller varvet) som har ett tydligt miljöansvar tillsammans med den båtägare som ofta biträder vid blästringen. Därför måste all blästring av båtar med TBT-färg omgående avbrytas och återupptas först när nödvändiga och trovärdiga anvisningar har fastställts av den myndighet som äger denna fråga. Fortsätt gärna att blästra eller måla med spärrfärg, de båtar som är målade med gammal kopparfärg.

Mer makt och verksamhet hos båtförbunden

Sverige är ett land med lång kuststräcka och helt olika förutsättningar beroende på var man bor. Beslut från kommuner och regioner påverkar båtlivet i mycket större omfattning än centrala beslut från regering och myndigheter.

Sjöfyllerilagen och moms på arrende och olika momssatser för besöksnäringen är exempel på frågor som lever sina egna liv medan till exempel arrendeavtal, förelägganden från miljöinspektörer och kommunala översikts- och detaljplaner är långt mer ingripande i båtklubbars verksamhet.

Inom SBU finns medlemsnyttor som är lika värdefulla för alla var båtlivet än bedrivs. Klubbförsäkring, hamnhandbok, egenkontrollprogram, Båtliv, BAS och miljöarbetet är utmärkta exempel på detta. Andra nog så viktiga insatser kan vara mer diffusa för båtägaren. Samtidigt måste SBU som riksorganisation påverka och delta i olika centrala samrådsgrupper för att tillvarata båtlivets intressen även om det är svårt att se omedelbara resultat.

På regional nivå finns många goda exempel på fruktbart samarbete mellan flera förbund med direkt nytta för båtlivet. Roslagen, Gästrikland och Hälsingland har gemensamt med kommuner och Länsstyrelse har iordningställt en inre fritidsbåtled från Östhammar i söder till Nordanstigs norra kommungräns strax söder om Sundsvall.

Skåne, Blekinge och Småland driver ett gemensamt sjösäkerhetskontrollprojekt och Vänerförbunden samverkar i många båtlivsfrågor som rör deras gemensamma vatten. I Stockholmsområdet finns åtta båtförbund med närmare 70 000 båtägare i Mälaren, Saltsjön och skärgårdshavet med gemensamma krav på service, borsttvättar, tank- och toatömningsstationer, skärgårdskrogar m m. En kraft på regional nivå som kan växa och påverka.

Nu signaleras att SBU ska bygga upp en egen utbildningsorganisation. Det borde innebära att båtförbunden omgående utses till huvudmän och tillsammans med sina båtklubbar planerar och efter behov genomför sådan verksamhet. SBU tecknar centrala samverkansavtal med till exempel studieförbund, tillhandahåller nödvändiga verktyg och bör även svara för viss central utbildning för till exempel miljö- och BAS-coacher. Ungdomsutbildningen inom SBU, som tidigare hängt i luften bör också vara en del av förbundens ansvar som huvudmän för all utbildning.

En påtaglig åtgärd för att stimulera förbunden är att del av medlemsavgiften, som normalt hamnar hos SBU istället överförs till respektive förbund. Därmed kan SBU ges ett tydligare uppdrag att i första hand arbeta med för båtlivet tydliga centrala frågor och inte i samma utsträckning som idag vara hela organisationens serviceorgan, en roll som båtförbunden måste ta ett större ansvar för.

Unionsrådet lägger större kraft på förbundens verksamheter och behov av medel medan den nya generalsekreteraren på riksnivå planerar t ex för vilka frågor som ska diskuteras med riksdagens fritidsbåtnätverk, årliga myndighetskontakter och andra rikstäckande aktiviteter.

Antalet ledamöter i unionsstyrelsen är kanske något färre men mer aktiva i de viktiga kommittéerna, (varav någon med operativt ansvar), vilka har mer fokus på förbundsverksamheten och en av ledamöterna har dessutom givits beteckningen verksamhetssamordnare. Miljö- och BAS coacherna är förstås lika viktiga som idag.

Ta tag i framtidsfrågorna redan idag, imorgon är det lätt att skjuta på frågorna ytterligare en dag.

Många vill äga sanningen om kopparns farligheter

Ett pennkrig pågår mellan två vetenskapliga falanger med olika uppfattningar om kopparens farligheter för naturen. Miljön berör oss alla i allra högsta grad och tillåter ibland vilka angreppsformer som helst för att positionera sig i kampen om klotets överlevnad.

Just nu pågår tuppfäktning mellan två vetenskapliga falanger, som har olika uppfattningar om kopparens farligheter för naturen. Miljön berör oss alla i allra högsta grad och tillåter ibland vilka angreppsformer som helst för att positionera sig i kampen om klotets överlevnad.

På ena sidan sitter miljövänner som med olika prefix såsom till exempel profeter, kemister, docenter, organister, miljöinspektörer, naturvetare och sakkunniga framhärdar att koppar från våra båtbottnar är upphovet till bland annat Östersjöns eländiga tillstånd. På andra sidan hittar man också miljövänner med olika prefix såsom till exempel profeter, kemister, docenter, organister, miljöinspektörer, naturvetare och sakkunniga som däremot framhärdar att kopparn kanske inte är så farlig eller i alla fall vill ha mer kunskap innan kopparhotet tas på allvar.

Kemikalieinspektionen, Havs- och Vattenmyndigheten och Transportstyrelsen sitter för närvarande passiva på läktaren och lyssnar. Det kan upplevas som att myndigheterna redan har bestämt sig utan att invänta någon sammanvägd bild av alla vetenskapliga rapporter och presentationer.

Ett kopparsymposium i Göteborg med ett allsidigt program och många kvalificerade föreläsare blev inledningen till den nu något infekterade tonen i umgänget. Kopparsymposiets syfte var att förmedla ömsesidig information och höja kunskapsnivån avseende risker med koppar, särskilt i båtbottenfärger och var ett gemensamt arrangemang av SBU:s och SXK:s miljöföreträdare. För egen del var jag som åhörare i denna krets en novis och upplevde en mycket intressant och lärorik dag men möjligen ”still confused, but on a higher level”.

Det tog förstås inte många dagar innan ena falangen av docenter/professorer hade vässat sina pennor och i repliker och insändare sablade ner symposiet ordentligt med rubriken ”Koppar extremt giftigt för vattenlevande organismer”. Och vidare att åsikter och tyckande på seminariet hade förklätts i vetenskapliga termer och därför saknade all relevans. Dessutom kölhalades kemisten Lennart Falck som straff för påstådda inlägg om att utsläppen av koppar från fritidsbåtar späds ut så att det ”nästan blir nyttigt”. Egentligen var hela symposiet ett riktigt bottennapp och möjligen en partsinlaga och lovsång till koppar som nyttig metall men på mycket tveksam vetenskaplig nivå.

I någon text nämndes även att våra fritidsbåtar, målade med biocidfärg, släpper ut 57 ton koppar varje år, detta trots att Kemiinspektionen redovisar en årlig försäljning av 32 ton till båtbottenfärger.

Så småningom kryper det fram i repliktexten att det faktiskt är väldigt svårt att uttala sig om i vilken grad just båtbottenfärgsämnen har bidragit till den dåliga hälsa som kustekosystemen lider av. Därför kunde man väl ha förväntat sig lite mer ödmjukhet i debatten, eftersom ett av syftena med symposiet var just att skaffa sig bättre kunskaper om båtbottenfärgernas påverkan.

Om dessa repliktörstiga forskare i sina inlägg har medverkat till att läsarna blivit klokare är svårt att veta. En läsare uttryckte i ett kommentarsfält att han hade svårt att förstå varför 6 Docenter/professorer med hänvisning till fakta inte kan visa att fritidsbåtarnas eventuella användande av kopparfärger är så skadligt att det måste förbjudas.

Fler meningsutbyten kommer säkert men tänk om man istället kunde få se en matris där rubrikerna Skada, Nytta, Alternativ och Kostnader för de olika ämnena redovisas samtidigt. Då blir det kanske mer begripligt också för oss båtägare att följa ett resonemang om miljöinsatser och effekter.

Sätt vetenskapsmännen i ett rum med ett stort runt bord och släpp inte ut dem förrän det råder samsyn, vilket kan markeras med vit rök genom skorstenen.

Text: Lars Afzelius

Grattis till minst tre medlemskap i SBU!

Först och främst är du medlem i din båtklubb, där du säkert har god pejl på verksamheten. Om inte finns det många båtgrannar att fråga i hamnen.

Dessutom betalar du en avgift till det båtförbund som din klubb tillhör. Den avgiften varierar mellan 5 och 30 kr beroende på hur omfattande förbundsverksamheten är. Om den informeras oftast på respektive förbunds hemsida eller via infoblad till klubben. Hur infobladen sedan sprids inom klubbarna kan variera mellan brevutskick till alla medlemmar, E-post till de som angivit sådan adress i BAS, anslag på klubbstugan, muntlig info vid något möten eller ingen info alls.

Om du har bryggplats i en förening och vinterplats i en annan förening och bägge klubbarna är medlemmar i ett båtförbund betalar du med all säkerhet också två medlemsavgifter till både förbund och Svenska Båtunionen (SBU).

Den årliga avgiften till SBU är 70 kr. Formellt är det båtförbunden som är medlemmar och båtklubbarna med sina medlemmar benämns bara som en numerär, alltså vi som betalar alla medlemsavgifter. Det vore önskvärt om man kunde uttrycka sig lite mer vårdat om oss båtägare än att bara bli betraktad som en numerär.

 

Sveriges Hembygdsförbund, en ideell riksomfattande organisation med samma organisationsstruktur som SBU, har hembygdsföreningar och andra föreningar, som är organiserade i regionala hembygdsförbund. De har i sina stadgar på ett värdigt sätt reglerat att medlemmen i den enskilda föreningen också är medlem i både i det regionala förbundet och huvudorganisationen. Icke att blandas ihop med demokrati, rösträtt och annat inflytande.

Diskutera gärna ett sådan benämning på oss som nu bara tillhör en numerär vid den kommande Båtriksdagen i Linköping!

På annan plats i tidningen får du mer information om medlemsavgiftens fördelning på olika verksamheter och alla medlemsförmåner. Där anar du säkert att dessa är långt mer värda än de 70 kr du betalar. Fråga gärna de representanter som varje år beslutar om avgifter och verksamhet till gagn för båtlivet och alla båtmänniskor.

 

I förra numret av Båtliv berättade vi om en familj som genade genom ett sälskyddsområde och fick betala 20 000 kr i böter. Vi fick häftiga reaktioner på innehållet och kan kategorisera i tre högar; Kustbevakningens agerande, lagar och regler ska följas och om det idag finns behov av sälskyddsområden.

De flesta inläggen har vi svarat på, men det kvarstår att Kustbevakningen känner sig utpekad, man följer ju bara givna bestämmelser och jag har även inbjudits att följa med på något uppdrag.

Att lagar och regler ska följas är självklart och bötesbeloppet indikerar bara att vederbörande tjänar en massa pengar, radarbilden är tydlig, bara att betala och sluta att klaga.

Till sist har också läsare ifrågasatt behovet av alla sälskyddsområden med tanke på dagens omfattande sälbestånd och Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt. Kanske en fråga som SBU kan ta upp med Naturvårdsverket eftersom förhållanden är helt annorlunda idag jämfört med 70-talet då dessa områden inrättades. Tack för alla inlägg och tipsa gärna om annat som kan behandlas i en krönika.

När detta nummer når er läsare har Västkusten redan hunnit nosa på kommande båtsäsong via årets första båtmässa medan ni på Ostkusten får vänta någon vecka till. Nu börjar man få vittring på sommarens båtliv igen.

Motbok och kvinnor med kompetens

Från 1919 försågs den vuxna befolkningen i Sverige med motbok för att tvingas ransonera sina inköp av alkohol, eftersom det dracks alldeles för mycket och hotade både familj, försörjning och orsakade sjukdom och dödlighet. Tilldelning av motbok styrdes av inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition. En gift kvinna erhöll sällan någon motbok och de få som tilldelades en, fick alltid en avsevärt mindre ranson än männen. Unga, ogifta män kom sällan i fråga och den som var arbetslös, eller saknade inkomst kom aldrig ifråga.

Bratts omhuldade motbok avskaffades 1955 men är nu återigen dags att införas tycker läraren och miljöaktivisten Paula Grossman. Inte för att begränsa alkoholkonsumtionen utan för att minska den överkonsumtion som sker på vårt klot. Paula hävdar att det konsumeras som om det fanns 4,5 klots resurser och att koldioxidutsläppen måste minska från 11,5 ton per år till max 1,5 ton. Därför ska det privata flygandet begränsas då det står för stora koldioxidutsläpp. Hon vill tilldela varje individ en motbok knutet till ett flygkonto med kanske 20 timmars flygtid att disponera per år.

Vi måste ändra vårt beteende, flyga mindre och istället förflytta oss på ett mer miljövänligt sätt. Ett mer rättvist system är att ransonera flygandet i stället för att höja priserna, vilket skulle slå mot de fattiga.

I Sverige finns 143 000 seglare och paddlare som under ledig tid hellre förflyttar sig med vindens eller paddelns hjälp än trycker in sig i en trång flygkabin med knäna uppdragna mot hakan. Svenska Båtunionen bör därför omgående inleda förhandlingar för att dessa sanna miljövänner ska ges extra fördelar i utbyte för det miljövänliga beteendet. Smartast är att starta en gemensam europamarknad för flygtimmar, vilka kan köpas och säljas på samma sätt som handeln med utsläppsrätter.

Priset på en flygtimme sätts beroende på efterfrågan och lär säkert stiga under vintertid, när varmare länder hägrar, vilket kan ge goa slantar för inköp av tillbehör till segelbåten eller kanoten. Man kan på samma sätt även ransonera körtiden för de elbilar som laddas med el från ett kraftverk, som eldas med brunkol. Båtliv följer utvecklingen.

Nu till något minst lika viktigt, nämligen det arbete som alla valberedningar i båtklubbar, båtförbund och självaste Båtunionen lägger ner för att bemanna våra styrelser med kött och blod. Kalla det gärna för kittet i hela vår verksamhet. Utan kitt kommer det ideella arbetet att sina och till slut måste man köpa alla tjänster som de ideella krafterna tidigare tagit ansvar för. Tänk därför på att båtfolket består av lika många kvinnor som män. Det är bara att titta på alla båtar man möter, minst en man och en kvinna och kanske några till ombord. Dessa två har olika roller, olika viljor och olika syn på saker och ting men är precis lika viktiga för ett bra båtliv i stort och smått.

I vår läsarundersökning från 2017 svarade mer än 40 % av alla läsare att ytterligare 1–2 personer läser tidningen, vilket motsvarar cirka 45 000 läsare, i de flesta fall kvinnan i båtfamiljen. Förhållandet är enbart ett utslag av vem som betalar medlemskapet i båtklubben och därmed får rösta, vara valbar i styrelsen och i övrigt styra och ställa.

Det är på tiden att vi män börjar fundera på hur den andra parten som är lika viktig ombord, ska ges det inflytande hon förtjänar. Familjemedlemskap och ändrade stadgar i all ära men det krävs nog lite mer mod för att ändra på arbetssätt och villkor. Varför inte ordnad barnpassning om minsta barnet måste följa med på ett möte. Några ”goa gubbar” i den gamla styrelsen är säkert utmärkta barnpassare efter flerårig träning på barnbarn.

Inom Båtlivs redaktion finns numera kvalificerad kompetens för handledning av en styrelse i medinflytande- och jämlikhetsfrågor.

Hör av Er!

Den hetaste sommaren – är det så vi vill ha det?

Sommaren 2018 slog nytt värmerekord. Inte sedan SMHI började med sina mätningar 1860 har Sverige haft en så hög medeltemperatur under maj – juli. Värmeperioden från maj till i början av augusti kan jämföras med Medelhavets sommartemperaturer runt 30 grader.

Det är inte bara värmerekord som slagits i sommar. GB-glass i Flen tvingades införa flerskift för att hinna producera och fylla tomma glassboxar i butikerna, många sjömackar stod tidvis med tomma cisterner när efterfrågan på drivmedel var som störst och även ölen sinade på sina ställen.

Jag hörde en ordväxling mellan man och kvinna i en större motorbåt. Han: ”Jag tycker att vi lägger oss i Åstol i kväll”. Kvinnan svarade att Läsö är mycket trevligare, det var länge sedan vi var där. Repliken kom blixtsnabbt: ”Då får du också stå för soppan dit”. Var dom hamnade är okänt och sommarvärmens alla frestelser kan kosta på.

Man får inte glömma att många människor har lidit av de varma dagarna medan Båtfolket förhoppningsvis har haft möjlighet att svalka sig i tid och otid så länge man varit ute till sjöss. Den viktigaste installationen ombord har för egen del varit kylboxen, som har fungerat oklanderlig under hela sommaren och försett oss med både kalla drycker och färska matvaror.

På Västkusten har det varit ”knökafullt” i gästhamnarna och på E 6:an till sjöss längs Bohuskusten har det tidvis varit riktigt trångt med snabba motorbåtar (mest mindre) som huller om buller förflyttar sig utan tanke på andra trafikanter. Ibland önskade man att det fanns möjlighet att stoppa en och annan och kolla om vederbörande i alla fall kan stava till styrbord och babord. Det är ju bra att veta om den snabba båten man möter vet åt vilket håll hen ska väja om det kniper. Ibland skriker mitt inre efter båtkörkort.

Tyvärr har det varma vädret också bidragit till ovanligt många drunkningsolyckor och under juli månad i år har 35 personer mist livet jämfört med 12 personer under juli 2017. Däremot har fritidsbåtsolyckor med dödlig utgång i år minskat betydlig, till och med juli har endast fyra personer omkommit, att jämföra med 15 personer under samma tid förra året. Detta trots att betydligt fler människor har vistats ombord och varit ute på sjön denna varma sommar.

Dricks det lika mycket alkohol varma som kalla somrar? Spontant känns det mer angeläget att värma sig med en hutt en kall dag och ta en kall öl en varm dag men vi vet ju vad promillelagen till sjöss säger och har att leva efter det.

Vi vet att riksdagen enhälligt har sagt till Morgan Johansson att utvärdera lagen, men han svävar på målet och det lär inte bli någon utvärdering före valet 9 september. Samtidigt kan man läsa om en berusad överstyrman som förde ett stort transportfartyg på grund på svenskt vatten och orsakade ett utsläpp på 14 000 liter olja i småländska farvattnen. Böteslappen för honom hamnade på 3 000 kr, men om rederiet kommer att betala svenska staten uppkomna kostnader för oljesanering m m återstår att se. Erfarenheter efter andra liknande händelser är tyvärr inte så goda. Samtidigt har en privatperson i en fritidsbåt med 0,26 promille i blodet men utan annat påhitt dömts till böter på 27 600 kr plus 800 kr till Brottsfonden. Snacka om att sila mygg och svälja elefanter. Kustbevakningen ska kanske också göra en omprioritering av sina övervakningsuppgifter. Acceptansen för promillelagen naggas rejält i kanten när man ser sådana domar.

Sommarens väder har givit oss många nya båtmänniskor och vi får hoppas att dom kommer att gilla båtlivet även när det en och annan gång regnar småspik.

Snart dags att kolla skrovet och utvärdera resultatet av vårens bottenmålningar inför kommande sjösättning 2019.

Läs på om den vitfingrade brackvattenskrabban

När du läser den här krönikan har säkert de flesta sjösatt och säkert också planerat för sommarens äventyr i stort och smått. Det enda som kan tilläggas är en förhoppning om bra väder och en hjälpande hand om så behövs när vi möts.

Trots mogen ålder (>75) är jag fortfarande nyfiken på framtidens båtliv och hur vi ska behålla och förhoppningsvis öka engagemanget i vår verksamhet. Numera tycks den på alla styrelsefotos förekommande gubbmaffian vara den stora proppen och bromsen för ett spännande och annorlunda båtliv framöver. Vi, som fortfarande engagerar oss på dyrbara tid (vi har ju inte så många år kvar att leva), för att hjälpa till där det ofta saknas yngre krafter som av tidsbrist måste säga nej. Därför är det spännande att läsa om Svenska Seglarförbundets (SSF) beslut om en ny demokratisk struktur, vilket innebär att även medlemsklubbar ska ha rösträtt på ett årsmöte.

– När allt färre engagerar sig i föreningslivet och tid är vår största bristvara så kan detta vara ett sätta att öka engagemanget från klubbarna ute i landet. Det måste bli enklare att engagera sig och att kunna påverka beslut som rör den egna verksamheten och framtiden, säger SSF:s ordförande Anders Selling. Enigheten var nästan total när beslutet togs och osökt funderar man på om även våra båtklubbar skulle gilla ett liknande inflytande. I alla fall ett bra sätt för vår viktigaste målgrupp att kommunikationsmässigt komma närmare Svenska Båtunionen.

Båtliv har i de två senaste numren skrivit om viktiga båtmiljöfrågor. Glädjande nog har många läsare hört av sig med både frågor och påpekanden. En läsare nämner den vitfingrade brackvattenskrabban, en invasiv krabba från Nordamerika som sprider sig långt utanför sitt eget område. Den utgör ett jättestort problem i Estland och hotar att förändra ekosystemen i Östersjön. Krabban har troligen tagit sig hit med barlastvatten från fartyg eller på fartygsskrov i skydd av påväxtorganismer och observerades första gången vid den estniska kusten så sent som 2011. I Sverige har den observerats vid ett tillfälle för fyra år sedan söder om Oxelösund.

I Estland visar en studie att populationerna av musslor och snäckor har minskat dramatiskt sedan krabborna anlände och i täta bestånd kan krabborna både ansamlas på fiskeredskap och förstöra fångster. Sofia Brockmark, utredare vid Havs- och vattenmyndigheten, säger att det är en bra studie och resultatet är alarmerande. En rapport är också på gång som beskriver riskerna med spridning av främmande arter via skrov. När arten väl har etablerat sig är det näst intill omöjligt att göra något åt den.

Ska verkligen en svensk fritidsbåt som seglar till Estland med omålad botten tillåtas komma tillbaka till svenskt vatten med krabblarver på ett bevuxet båtskrov och riskera havsfaunan mer än vad som nu är fallet? Tyvärr har dagens Jakten på biocidbottenfärger lett till en överreaktion från myndigheterna, vilket kan resultera i att båtar rör sig obehindrat i Östersjön med mer eller mindre beväxta bottnar som effektiva transportsystem för invasiva arter. Det måste vara ett krav att fritidsbåtar som rör sig över stora områden har effektiva antifoulingfärger i syfte att hindrar transport av invasiva arter såsom bland annat den vitfingrade brackvattenskrabban i likhet med vad som gäller för Stora Sjöarna i Nordamerika.

Lars Afzelius

Enfald och mångfald

Svenska Båtunionen (SBU) fyller 90 år i år. Det stora genombrottet för lusten och möjligheterna att ta sig ut sjön exploderade dock först på 60- och 70-talet.

Riktig fart på båtlivet blev det när de första plastbåtarna dök upp. Hårt arbetande familjer till rimlig kostnad kunde köpa till exempel en Maxi 77 eller Albin 25, som tillät dem att semestra i moderna båtar.

Då styrde mannen båten och kvinnan ägnade sig åt samma bestyr ombord som hemma i bostaden. Sköta köket, putsa och feja, ta hand om barnen och agera hoppilandkalle vid tilläggning föll ofta på kvinnans lott. En kvinna som körde båt vid den tiden väckte stor uppmärksamhet.

Så småningom delade båtfolket på sjön upp sig i seglare och motorbåtsåkare.

Idag är båtlivet en mångfald av intressen med olika attribut och normer. Nu finns ingenting I båtlivet som gör skillnad på manligt, kvinnligt eller etnicitet, utan det är enbart en fråga om gamla strukturer.

Fortfarande kan delar av båtlivet uppfattas som ett patriarkat, där män har den primära makten och de flesta ledande positionerna. Så även i SBU där 84 % av styrelseposterna i våra 900 båtklubbar är tillsatta av män och SBU:s styrelse bara innehåller en kvinna av elva ledamöter.

Arbetet för ökad jämställdhet i båtlivet sker allra bäst i båtklubben och ombord på båten. Det är viktigt för båtlivets överlevnad. Det finns snart inga fler gubbar att fylla vare sig styrelseplatser eller båtplatser med.

Dagens människor gör andra val. Får man inte vara inkluderad så struntar man i att delta. Samtidigt är varje individ viktig för att vi ska kunna behålla båtklubbsgemenskapen. Det är modernt att kvotera in det underrepresenterade könet, men den ideella verksamheten förutsätter ett personligt engagemang. Finns inte det hjälper inga kvoteringar.

Den viktiga frågan är hur vi skapar detta engagemang. Ibland är det kanske skönt att bara åka med, koppla av och hjälpa till vid någon tilläggning. Slippa putsa, vaxa och byta olja och ändå uppleva det bästa av båtlivet ombord. Knappast någon man klamrar sig numera till varje pris fast vid rodret för att få en bekräftelse på makt.

Det talas om jämställdhetsplaner och alerta valberedningar, men börja med att låta männen koka kaffe och bre alla mackor vid kommande vår- och höstmöten i klubben. Det är en bra början. Låt någon kvinnlig medlem berätta om egna upplevda och trevliga resmål eller tipsa om praktisk utrustning ombord. Några kvinnor kan säkert arrangera ett studiebesök som kvällsaktivitet för medlemmarna, vilket kan öka intresset även för andra uppgifter.

Lämna över tidningen till din partner och låt henne eller honom läsa den i lugn och ro. Be dem att höra av sig till oss i Båtlivs redaktion för fortsatta samtal i detta ämne.

Vi ska inte behålla gamla strukturer i båtlivet som kan upplevas som destruktiva.

Apropå gamla strukturer har Svenska Seglarförbundet beslutat om ny struktur på sin organisation. Nu ska även klubbarna få både motions – och rösträtt på förbundets årsmöte. Det kommer säkert att vitalisera förbundet och öka intresset för att engagera sig i olika frågor. Även andra stora riksorganisationer har liknande regler för inflytande. Det kan även bli en fråga för SBU om våra båtförbund tycker så, efter konsultation av det andra könet.