Lasse Bengtssons krönika 0901. Maila gärna dina åsikter om båtpolitik.

Rubriken ovan är ett axplock på vad vi som älskar båtliv har blivit kallade i spalterna och annorledes den senaste tiden.
Vi, det är ungefär två miljoner svenskar av alla sorter; åldrar, kön och färg…
Ibland kan man undra vad det är som driver dessa smutskastare. Avundsjuka? Här några korta notiser från vår märkliga värld:
Förra året tog polisen 18 000 rattfyllerister på de svenska vägarna.
Förra året greps 69 (!) båtförare för sjöfylleri.
Det är då inte så konstigt att regeringen just nu avvaktar med att lägga fram den så kallade 0,2-promillelagen.
Fakta om utbrett sjöfylleri?

En hög tjänsteman vid länsstyrelsen i Västra Götaland konstaterade i en lokaltidning apropå övergödningen i Västerhavet:
– Ja, så har vi ju fritidsbåtarna, deras avlopp – läs bajset – går rätt ut i havet. Men tyvärr har vi inga bra siffror på fritidsbåtarnas bidrag…
Snacka om att ha fakta bakom ryggen.

På tal om fakta; Håll Sverige Rent – denna organisation som har uträttat så mycket – är ute och cyklar, som man säger. Enligt denna fakta(?)späckade organisation skall det finnas 200 000 gamla, skitiga aktersnurror i farten runt våra kuster varje år. Dessa miljöbomber släpper då ut mera giftigt kolväte än vad yrkessjöfarten gör.
200 000 snurror, sa dom.
Siffran dök upp i samband med den stora båtlivsundersökningen 2004. Men den var ”skattad” redan då. Dessutom höftade man till utsläppen från dessa snurror utan att se närmare på deras storlek. Det är som bekant skillnad på en 5 hk och 70 hk vad gäller förbrukning.
Än idag – fem år senare – dyker dessa fiktiva siffror upp i spalterna. Då under rubriken ”fritidsbovar” – fast då är det båtföraren, inte motorn, som avses. Båtägare som kör med dessa dåliga motorer. Som sagt, fakta var det

Slutligen;
Regeringen har drabbats av handlingsförlamning då det gäller att skaka fram en proposition om det obligatoriska båtförarbeviset. Någon sådan finns inte ens med i planerna för årets verksamhet.
Saknar den – regeringen, alltså – fakta?

Vi kan nog hjälpa till…

Den statliga sidan av den svenska sjöräddningen är idag något av en huggsexa. Olika myndigheter kämpar för att säkra så stora delar av den ekonomiska kakan som det är möjligt.

De använder dessvärre inte särskilt justa metoder i denna kamp.

Båtliv har tittat närmare på huggsexan. Sjöfartsverket använder helikopterberedskapspengar på ett märkligt sätt i sina anslagsäskanden och Sjöpolis och Kustbevakning försöker skylla på Sjöfartsverket för att de inte får vara
med på alla sjöräddningsinsatser, något som kan ge minskade anslag.

Först Sjöfartsverket; i den rullande treårsplanen för verksamheten har man beräknat kostnaderna för helikopterberedskapen till 172 Mkr/år. Av dessa pengar skall 38 Mkr räknas bort – andra myndigheter har så att säga hyrt in sig i beredskapen. Kvar finns då 134 Mkr som Sjöfartsverket skall stå för. Till denna summa kommer dessutom andra sjöräddningskostnader på drygt 58
Mkr/år.

1,7 Mkr om dagen

Så långt är allt gott och väl. Det är när Sjöfartsverket skall fördela räddningskostnaderna på olika trafikantkategorier som det blir märkligt. Genom att ta alla fritidsbåtinsatser och ställa dem mot yrkessjöfart och fiskebåtar räknar verket fram att nästan 90 procent av alla sjöräddningskostnader skall belasta fritidsbåtflottan,
summa 183,2 Mkr. Detta innebär att fritidsbåtarna under
fyra intensiva sommarmånader kostar samhället nästan 50 Mkr i månaden eller 1,7 Mkr om dagen.

Detta är anmärkningsvärt, något som blir än konstigare när 90 procent av alla sjöräddningsinsatser sköts av Svenska Sjöräddningssällskapet – utan att detta kostar staten en enda krona.

Internationella avtal styr

Situationen blir än märkligare då just helikopterberedskapen – som är den tunga posten – är något som pågår året runt, 24 timmar om dygnet. Detta beroende på internationella avtal och förpliktelser Sverige har ingått och som har direkt anslutning till yrkessjöfarten.

Sjösportens Samarbetsdelegation, SSD, där Svenska Kryssarklubben, Svenska Seglarförbundet och Svenska Båtunionen ingår, skrev redan sommaren 2007 till
regeringen och påtalade dessa märkliga räknenormer från Sjöfartsverkets sida. Där kom SSD fram till att Sjöfartsverkets kostnader, avseende fritidsbåtflottan i själva verket var knappt 18 Mkr/år…

Även om ingen säger det rakt ut har sjöräddningssällskapets snabba uppbyggnad – idag 64 stationer och 150 räddningsenheter – tillsammans med en
överväldigande andel av antalet räddningsinsatser skapat fjärilar i magen hos Sjöpolis och Kustbevakning. I samma takt som sällskapet ökar sina insatser minskar de hos Sjöpolis och Kustbevakning. Ingen bra statistik när man
vill ha mera pengar av staten.

Ett märkligt rekord

Ett rekord i konstiga klagomål lyckades Sjöpolisen och Kustbevakningen åstadkomma förra året då de tillsammans i ett brev till Sjöfartsverket klagade över att de inte fick alla sjöräddningslarm som går ut från MRCC, verkets
centrala sjöräddningscentral, belägen i Göteborg.

Anledningen till klagandet var att bristen på larm medfört att eventuella brott inte kunnat utredas.

Ulf Hallström, chef för Sjöfartsverkets sjöräddning och den
som fick ta emot det famösa brevet, ställer sig minst sagt undrande:
– Polisen har inte koll på sina egna kommunikationslinjer – vi larmar sedan två år tillbaka alla länspoliscentraler i landet. Det sker snabbt, utan någon fördröjning. Då det gäller Kustbevakningen (Kbv) blir det än märkligare, deras egen larmcentral är samlokaliserad med oss, det är bara någon meter mellan skrivborden. De får larmen i stort
samtidigt med MRCC.
– Dessutom, alla enheter som kan larmas i sjöräddningsfall är skyldiga att lyssna på VHF kanal 16, det är där larmen går ut. Kustbevakningen och Sjöpolisen får alltså larmen samtidigt som Sjöräddningssällskapet.

Jakt på budgetpengar

Ulf Hallström vill inte dra några slutsatser av de båda myndigheternas märkliga brev, han har besvarat det och pekat brevets felaktiga slutsatser.

Båtliv har emellertid från andra källor fått bekräftat att agerandet, tillsammans med KBV:s uppenbara statistikjakt på fartsyndare, lanternsyndare och sjöfyllerister, kan härledas till myndighetens jakt på mer budgetpengar.

Sjöpolisen kämpar idag för sin överlevnad, dess båtar är dåliga och utslitna och under åren har styrkan decimerats allt mera.

Fotnot: Sjöfartsverkets rullande treårsplan förnyas varje år. Nästa plan ska lämnas till regeringen under våren. Om verket då åter använder sig av de märkliga beräkningsgrunderna för svensk sjöräddning återstår att se.